Äntligen! Now we all can sing the Bokhandelsblues!

Här kommer boken som jag har längtat efter i snart tio år! Det är inte nödvändigtvis så att kunden alltid har fel, men ibland är de verkligen ute och cyklar i cirklar runt trafikljusen. Tyvärr vågar jag inte skriva om roliga/vansinniga/hårresande frågor som dyker upp i bokhandeln längre, eftersom jag gav upp min anonymitet för ett par år sedan. Självklart vill jag ju inte hänga ut mina kunder, de är ju det bästa jag har! Men nu kan alltså både ni och jag få frossa loss med Jen Campbells Bokhandelsblues. Tråkigt nog har jag inte boken i min hand än, men självklart kommer en rapport så snart jag läst den. Jag var bara helt enkelt tvungen att tipsa om den ändå precis just idag, för om ni hittar den på bokmässan den här veckan så köööööp! (Leta efter Känguru förlag. Bara det här att Neil Gaiman har blurbat att den är rolig är ju ett helt köpargument i sig.) Glöm inte att stoppa tillbaka ögonen i huvudet efter avslutad läsning bara.

"Den som säger att det inte finns några dumma frågor har aldrig träffat någon som letar efter en ny bok av Anne Frank, någonting skrivet av Jane Eyre, George Orwells 1986 eller Enid Blytons skildring av en knarkarkvart. Och då kommer ändå ovanstående exempel från de minst korkade kunderna i den här boken. Följ med på en absurd, skrattretande, frustrerande och vansinnig tur i bokhandelsvardagen.
Här finns människorna som i stället för böcker vill ha barnpassning, någon som står i kön åt dem på posten, kortspelssällskap, mjölk och skruvmejslar. Möt också bedragare, hälare, missförstådda författare, smygnazister och kunden som bryter samman när boken hon tagit ledigt från jobbet för att läsa inte finns i lager. 

Jag läste en bok på sextiotalet. Jag kommer inte ihåg författaren, eller titeln. Men den var grön, och den fick mig att skratta. Vet du vilken jag menar? 

Om min dotter vill köpa ungdomsböcker, behöver du titta på något slags legitimation då? Hon fyllde tretton i helgen. Jag kan visa bilder på tårtan. Du kan räkna ljusen. 

Leder böcker elektricitet? 

"Så rolig. Så sorglig ... Läs den och sucka."
Neil Gaiman 

JEN CAMPBELL har en universitetsexamen i litteratur, arbetar i en bokhandel i London och är även verksam som poet och novellist."

Fredag: Favorit i repris #4

Jag drar mitt strå till stacken (eller batteri till holken?) och spar lite energi åt världen genom att återvinna en gammal favorit. Ödmjukast ber jag att få presentera en av mina allra bästa fredagsfavoriter:

"En ond alv och en magikers hustru ...

...är bara två av alla de ytterst fascinerande karaktärer som du möter i den utomordentliga boken Jonathan Strange & Mr. Norrell - den mest magiska bok som du kanske aldrig har läst.

Om du är intresserad av hur det gick till när magin återinfördes i England, eller om du bara är läskunnig, så är det här absolut boken för dig. Du har ALDRIG läst något liknande. Om jag bara fick äga en enda bok i hela världen, så skulle det vara Jonathan Strange & Mr. Norrell. Och om Susanna Clarke någonsin bestämmer sig för att skriva en bok till så skulle jag nog faktiskt börja gråta av lycka.

Boken finns numera både på biblioteket och i pocket, så du har ingen ursäkt alls. Om du inte läser den här boken, så har du nu bara dig själv att skylla om du en dag skulle upptäcka att det verkar saknas magi i ditt liv... Du skulle ju inte känna igen en äkta magiker om han så slog dig i huvudet med en talande stenstod. Du skulle kanske förirra dig in på en alvstig, och i värsta fall råka hamna på godset Inget-hopp (brrr, stackare, det hoppas jag verkligen inte!). Och framförallt så skulle du ju aldrig få veta vem gentlemannen med tistelfjunshåret är."

Igelkottens elegans

Så här kan det vara att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barbery:

(Katten Constitution har fått blåskatarr - men mystiskt nog utan någon uppenbar medicinsk orsak. Boven kan möjligtvis vara stress. Veterinäraspiranten i huset, en sympatisk kvinna med det något svårburna namnet Olympe, vågar sig på en förklaring.)

"- (...) När hon känner sig stressad får hon alltså inflammatorisk blåskatarr. Precis som kvinnor.

- Men varför skulle hon känna sig stressad? undrar jag halvhögt, för om Constitution lider av stressymtom, där hon ligger och latar sig som en annan prydnadskatt dagen lång och bara störs av välmenande veterinärexperiment som palpering av urinblåsan, då riskerar resten av djurvärlden att drabbas av kronisk panikångest.

- Enligt veterinären är det bara katten själv som vet det.

Och Olympe gör en liten missnöjd grimas.

- Paul (Josse) hade sagt åt henne att hon var tjock häromdagen. Man vet aldrig. Det kan vara allt möjligt."

Den litterära poängen

Så. Jag tänkte komma till poängen med det senaste inlägget nu.

Det finns en anledning till att jag vinkar och ler ljuvt mot gubbar som håller på att köra över mig, istället för att kasta cykeln efter deras bilar.

Sanningen, och anledningen, är nämligen att jag är ganska irriterande själv.

Jag är rysligt inkonsekvent, och njuter av det faktum att ingen kan tvinga mig till något annat. Jag gör knepiga val som jag inte bryr mig om att motivera för folk (är vegetarian och har inget körkort. Det är rätt så fascinerande hur provocerade människor kan bli av detta. För att inte tala om hur galna de blir när jag bara ler och struntar i att förklara mig. Till och med vegetarianer blir irriterade på mig för att jag inte har vett att vara vegetarian av rätt anledningar, och liksom därmed har förverkat min rätt att kalla mig vegetarian. Även om jag nu har varit det i 15 år.). Jag är irriterande sporadisk i mitt bloggande (nästan så att jag stör mig på mig själv lite då och då). Och i vissa svaga stunder cyklar jag faktiskt som en idiot.

Och därför, mina vänner - för att jag på något sätt vill försvara min rätt till tvivelaktigt leverne och irriterande infall - så försöker jag alltid att behandla andra som jag skulle vilja bli behandlad själv! Det är inte alltid jag lyckas (jag har skällt ut en elak tant på ICA Focus en gång som krävde att tjejen i kassan skulle nia henne), men förvånansvärt ofta går det.

Så jag kan inte säga annat än att jag förstår Marcus i Andreas Romans Vigilante (taa-daaa! Den litterära poängen!) alldeles utmärkt väl, men samtidigt förstår jag hans flickvän Helena ännu bättre. Hur tråkigt det än låter så har jag insett att diplomati nog ändå är världens melodi (ja, kära nån visst låter det supertråkigt?). Men helt enkelt för att om världen är lite mer tolerant, så lämnar det så mycket mer utrymme för annorlunda och intressanta människor (= inte alls tråkigt). Min värsta fasa är en värld är alla uppför sig likadant, tänker och tycker likadant, gör samma saker och helst vill ha samma kläder med (lite som nazi-Tyskland alltså). Därför är jag (nästan alltid) mycket vänlig mot folk som jag på något sätt uppfattar som irriterande. De berikar helt enkelt min värld (och så får jag ju känna mig lite smartare själv en stund).

Med det är som sagt inte svårt att förstå att Marcus faller för frestelsen. Det är trots allt en ständig kamp. Och med detta sagt så tycker jag att ni nu genast ska läsa Vigilante! Det är nämligen en sällsynt tankeväckande och intressant bok.

And that's all I have to say today, folks!

Magic. It can get a guy killed.

Den senaste tiden har jag mest läst Onämnbara Böcker - sådana som ni får höra om senare i vår, eller kanske aldrig, den som lever får se. Tyvärr, får man väl säga, för det är lite tråkigt att aldrig ha några böcker att skriva om. (Fast kul när de slår och jag får skryta om att jag redan har läst dem!)

Det allra sista jag läste var däremot en högst välkänd historia, nämligen Människohamn. Den är å andra sidan så känd att det knappt är någon mening att skriva något om den. Jag nöjer mig med att säga att den var väl värd väntan (stackarn har ju legat och väntat på mitt sängbord till den nästan växte fast i det) och sannerligen en bok i min smak. Jag älskar böcker som inte har tråkiga poliskommissarieslut, sådana finns det alldeles tillräckligt av i verkligheten, tack. Författare som inte har fantasi nog att tota ihop mer än vad jag skulle kunna läsa om i vilken dagstidning som helst göre sig alltså icke besvär.

Helt i denna anda läser jag nu The Dresden Files av Jim Butcher. Jag har fått låna de första tre delarna i serien av en välförsedd dealer i min vänkrets, och jag började på den första, Storm Front, igår. (Jo, det är faktiskt nästan ganska precis som med knark. Först får man en gratisfix eller två - och sedan är man fast och får hosta upp stålarna för att slippa abstinensen. Inte för att jag har någon erfarenhet av knark då. Men jag skulle gissa att det kan gå till så.)

Jag måste säga att jag känner mig extremt förväntansfull efter att ha somnat med de sista raderna i det första kapitlet på näthinnan igår:

"Paranoid? Probably. But just because you're paranoid doesn't mean that there isn't an invisible demon about to eat your face."

Den larmande hopens dal

Nu har jag läst Erik Anderssons Den larmande hopens dal, och bokcirkelbristen är mer skriande än någonsin. Om det nu var ett och annat som jag inte hängde med i medan jag läste, så var det inget som helst emot hur mycket jag undrade över när boken var slut. Det är nästan så jag borde ta och börja om från början igen på en gång, men det har jag tyvärr inte tid med just nu. Det får bli en omläsning längre fram istället.

I vilket fall som helst så tyckte jag inte nödvändigtvis att detta var något negativt, för jag föll handlöst för Ina och hennes sherrydrickande kollegor på tidningen Varas värn. Erik Andersson har en torr humor som jag bara inte kan motstå, och det är helt tack vare denna humor som boken med det oerhört besynnerliga ämnesvalet "Västgötaslättens boindelning" blir en sträckläsningsroman. Jag är också löjligt förtjust i böcker som är lite udda, och speciellt mycket gillar jag böcker som inte drar sig för att vara lika nördiga som jag, fast inom sitt eget område. Jag har lärt mig en hel del om västgötarna och Västgötaslätten, och i morgon är jag den förste i kön utanför biblioteket för att få lära mig allt om livet bland makrillgrytorna i hans bohusländska roman Bengt också.

En riktigt intressant roman av Erik Andersson alltså, som rekommenderas varmt till alla som gillar knepiga saker!

Läs även andra bloggares åsikter om Den larmande hopens dal

Ur "Den larmande hopens dal"

Sidan 51:

" (...) Min artikel återfanns i innerspalt. Den inleddes så här: 'Det dova ljudet från fuktiga fotbollar mot stövlar genljöd över Medelplana i helgen medan kvinnorna svingade knivarna i köket och karlarna kastade kort på bordet.'
Usch. När det gäller mig så tror jag mig funnit ett samband mellan ambition och syntax. Ju mer angelägen jag är om att göra bra ifrån mig, desto längre och sämre blir meningarna."

Amen på det säger jag bara.

Och shit, vad jag saknar en bokcirkel att diskutera den här helskumma boken med. En mycket besynnerlig historia som jag läser med stor entusiasm, ett mycket förbryllat ansiktsuttryck och en hel del fniss ...

Läs även andra bloggares åsikter om Den larmande hopens dal

Stora boken om Mumin

Jag hamnade i ett transliknande tillstånd av tårögd lycka i morse när min kollega kom över till barnbokhandeln med en stor hög böcker ömt tryckt i famnen. För den här, den går inte av för hackor:

Den är helt outhärdligt underbar! Fylld med homsor, mumrikar, snorkar och hattifnattar, för att inte tala om filifjonkor, knytt, mumrikar och hemuler. De väller över sidorna och sjunger skojiga sånger (som min superfavorit Lilla Mys visa), de har det otäckt i Hur gick det sen OCH Den farliga resan, de flyger runt på små moln som har kommit upp ur Trollkarlens hatt och de talar om vad de heter på olika språk (Knyttet heter "Toffle", Skruttet heter "Miffle" och Snusmumriken heter "Snufkin" på engelska. SNUFKIN! *lägger mig framstupa över skrivbordet och piper ömkligt av lycka*).

Självklart, SJÄLVKLART, ska Stora boken om Mumin få följa med mig till vad man brukar kalla ett gott och varaktigt hem idag!

Bibliotekskatten Dewey

Kattoman som jag är så har jag naturligtvis inte kunnat låta bli att läsa boken om Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron.



Boken är en sann berättelse om hur biblioteket i den lilla staden Spencer i Iowa, USA en kall morgon hittade en liten frusen kattunge i bokinkastet. Katten överlevde den kalla natten, om än med frostnupna tassar, och döptes till Dewey Readmore Books. Eftersom detta var på den gamla goda tiden, så lyckades de anställda övertala biblioteksstyrelsen att de skulle få behålla katten. Dewey kom så småningom att bli världens mest berömda bibliotekskatt, och när han dog i november 2006 (endast några dagar efter sin 19:e födelsedag) så publicerades hans dödsruna i nästan 300 tidningar världen över.



Jag tyckte att själva katthistorien var rätt mysig, om än kanske inte stoff till en hel bok. Men för att det ska bli en djupare historia så får man också följa bibliotekets, staden Spencers och Vicki Myrons liv och utveckling. På många sätt är det intressant, speciellt bibliotekets utveckling tyckte jag var rolig att följa. Vickis historia är inte lika rolig, långt ifrån, men däremot nog så modig. Hon drabbas av mycket stora motgångar i sitt liv, allt ifrån en uppslitande skilsmässa till sjukdom och dödsfall. Tyvärr har jag väldigt svårt att läsa om så mycket olycka, jag får ont i magen i veckor efteråt (I know, jag är sällsynt mesig). Men om man gillar katter och tycker att det känns intressant att läsa om en småstads utveckling och en ensam kvinnas aldrig sinande plågor (det VAR inte meningen att det skulle låta så ironiskt!), så ja, då tycker jag nog att du ska bekanta dig med Bibliotekskatten Dewey.

Om inte annat så är han ju faktiskt förfärligt söt.

Uppdatering 2 oktober: Läste just att boken redan är slut på förlaget - efter bara 1 månad! Mer om detta här.



Alla bilder kommer från http://www.spencerlibrary.com/.

Läs även andra bloggares åsikter om Bibliotekskatten Dewey

Fredag: Favorit i repris #3

I morgon blir det Bokmässa för mig och ca 40 000 andra ömfotade, lyckliga boknördar. Det blir Bokhoror IRL, Penguinmuggar (hörde jag 3 för 2?), en vilt signerande Björn Hellberg (som Calliope redan har kunnat pricka av på sin lista) och maaaaassoooooor av böcker! Det känns alldeles strålande, om jag får säga det själv. Men idag är det fortfarande fredag, och på fredagar latar vi oss. Så ni får helt enkelt hålla till godo; här kommer ytterligare en favorit i repris:



Tis 2 jan 2007 14:41:

" (...) Över julen har jag bland annat läst Drömmaren och sorgen av Eva-Maria Liffner. Den ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom den handlar om Tjolöholms slott på västkusten strax utanför Kungsbacka. Eftersom jag är uppvuxen i Kungsbacka så har jag firat en och annan midsommar där - för att inte tala om alla bad, julmarknader och brännbollsmatcher med klassen (och ca 14 000 grillade korvar ... det var nog någonstans där som jag till sist fick nog och började tugga på en buske istället. Så egentligen ska jag nog tacka Tjolöholm för min första stapplande vegetarianism också.).

Citat ur förlagets presentation:
"År 1897 får arkitekten Lars Israel Wahlman i uppdrag av familjen Dickson att rita ett elisabetanskt slott vid halländska kusten. Wahlman reser till Skottland för att få idéer och hans upplevelser ger en försmak av de besynnerligheter som ska kanta hans arbete med Dicksons Tjolöholm – en storslagen byggnad där luften är tung av girighet, kärlek och plötslig död."

Om boken sägs det också att den är ett sagospel, en midsommardröm, och där håller jag fullständigt med. Det är sannerligen en drömväv av mystiska händelser som Liffner har skapat, och jag bara älskar det! Men så har jag ju alltid älskat Tjolöholm också, kan knappt bärga mig tills jag får åka dit igen nu när jag har läst boken. Den här gången ska jag titta närmare på skogsfigurerna i hallen, och se efter om Puck sitter kvar uppe på skåpet inne i fru Dicksons rum. Har ni någon gång vägarna förbi Kungbacka, så missa för all del inte avfarten från E6:an till Fjärås strax söder om Kungsbacka. Följ skyltarna till Tjolöholm för en resa in i en annan tid. Bara grindstugan kommer att få er att smälta ihop i en liten pöl av hänförelse. Men tills dess: läs boken! Trevlig resa!

För dig som vill veta mer alldeles nu genast: Tjolöholms slott"

Fredag: Favorit i repris #2

Efter en fullkomligt hysterisk vecka som flög förbi med ett jetmotorvrål, så var det plötsligt fredag igen! Tack och lov så har det funnits tillfällen i mitt liv då jag har haft tid att läsa, skriva och fundera. Jag tycker att vi drömmer oss tillbaka till ett sådant tillfälle, njuter av att det faktiskt är fredag och förtränger att veckan är långt ifrån slut än (ja, ni trodde väl inte att alla var lediga bara för att det var helg?) ...



20 augusti 2007, kl. 14:41:


"För ett par år sedan läste jag Never let me go, en bok av Kazuo Ishiguro som med tiden visade sig vara en av de där böckerna som vägrar att lämna mitt huvud.

(Det finns ett par böcker som bor i mitt huvud. De viskar och fnittrar och knackar på mitt medvetande när de tycker att jag har glömt bort dem. En av dem som har bott där inne allra längst är Det blåser på månen av Eric Linklater. Dina och Dorinda, Guldpuman och Silverfalken, fru Häxelin och ja, faktiskt hela Medelby står ständigt redo med små kommentarer i mitt huvud. Och varje gång jag ser upp mot månen så lägger jag märke till om det blåser där, och om det gör det så ser jag till att akta mig mycket noga för den onda vinden.)

Jag tyckte i alla fall inte att Never let me go var så där himla värst speciell när jag läste den först. Tempot är mycket lågmält och långsamt, och jag minns att jag mest undrade vad författaren egentligen ville säga och varför han envisades med att säga det så otroligt långsamt. Efter att jag hade läst boken förstod jag. Det är helt nödvändigt att den här historien berättas exakt just så här.

Redan på sidan ett hade jag gissat åt vilket håll det drog, och först kände jag mig lite besviken över detta faktum. Så här i efterhand så tror jag att det är helt meningen att man ska misstänka vad som pågår, men ändå inte veta riktigt säkert, och att det är det som ger berättelsen dess unika känsla. Det är helt enkelt inte en bok som vill ge dig en överraskning på slutet. Det är en bok som vill att du ska tänka efter, och som vill väcka frågor som du kanske aldrig har ställt dig själv tidigare. Den är otäck. Och fullständigt genial.

Mycket av magin ligger som sagt just i sättet som den är berättad på. Tonen är ytlig, nästan lite kylig, som om någonting saknades. Och detta sätt att berätta på stämmer faktiskt perfekt överens med berättelsens kärna. Fast det tog ju ett tag innan jag fattade att det kanske hängde ihop. (Och det är ju därför det är Kazuo Ishiguro - och inte jag - som har skrivit den här boken.)

Ju mindre du vet om den här boken innan du börjar läsa den desto bättre. Ämnet har tagits upp många gånger, du har säkert tänkt på det en del själv - men du kanske aldrig har följt tanken fullt ut. Om du inte har läst Never let Me Go redan så vill jag gratulera till att du har en ytterst ovanlig läsupplevelse framför dig!"

Fredag: Favorit i repris #1

"A panda walks into a café. He orders a sandwich, eats it, then draws a gun and proceeds to fire it at the other patrons.

'Why?' asks the confused, surviving waiter amidst the carnage, as the panda makes towards the exit. The panda produces a badly punctuated wildlife manual and tosses it over his shoulder.

'Well, I’m a panda,' he says at the door. 'Look it up.'

The waiter turns to the relevant entry in the manual and, sure enough, finds an explanation. 'Panda. Large black-and-white bear-like mammal, native to China. Eats, shoots and leaves.'

So punctuation really does matter, even if it is only occasionally a matter of life and death."

Det här är boken för alla som, liksom jag, är patetiskt outhärdliga språknördar. I Eats, Shoots & Leaves: The Zero Tolerance Approach to Punctuatuion av Lynne Truss får man till och med sitt eget "punctuation repair kit" (äntligen!) att beväpna sig med mot alla otäckt språkmisshandlade skyltar ute i världen. (Har inte du också alltid längtat efter att få klämma fast en stor fet dekal med texten "The Panda says NO!" ibland? Om du inte har det så är det här antagligen inte heller boken för dig.)

Eats, Shoots & Leaves avhandlar dock det engelska språket, och då framförallt dess absolut mest misshandlade tecken - apostrofen. Men den tar också upp kommatering, kolon, semikolon och annat som gör livet värt att leva. En liknande bok på svenska hade antagligen haft särskrivning som huvudtema, då boken vänder sig den typ av människor som inte kan gå förbi en skylt som det står "skum tomte" på utan att få frossbrytningar och hysteriska fnissattacker. Men som tur är så funkar ju the punctuation repair kit även på svenska skyltar.

Om du undrar hur bra koll du har på dina engelska apostrofer och kommatecken, så kan du spela the Punctuation Game här. Lycka till!

(Självklart drabbades jag just av det charmanta problemet att etikettfunktionen inte klarar av att hålla ihop en titel som innehåller kommatecken. Så härligt blodtryckshöjande.)

Jag tjuvar från Boktjuven

Ja, tanken var att jag skulle skriva lite om Boktjuven. Men eftersom Lena verkligen har en poäng med sin kommentar om att samma böcker valsar runt bland bloggarna tills de blir alldeles yra i huvudet (böckerna alltså - inte bloggarna) (eller förresten - take your pick), och Helena, Jessica och Ka - den sistnämnda hela två gånger - har lämnat sina rapporter, samt att vi redan har avhandlat en hel del här (puh, en hel liten länkorgie där ju!), så finns det verkligen inte särskilt mycket ork kvar till att snurra den stackars boken ett varv till.
Jag är rädd för att den ska bli åksjuk.

Ni har fattat - läs den, and so on.

Istället för att tycka mer så har jag bestämt mig för att citera tre på måfå utvalda ordsjok - och sedan får ni göra vad ni vill med dem. Så här kommer alltså Markus Zusak tre alldeles egna anledningar till att ni ska läsa Boktjuven:


"Åh, som molnen drumlade in och enfaldigt samlade sig på himlen.
Stora, korpulenta moln.
Mörka och trinda." (S. 87.)


"Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för dig om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär." (S. 333.)


" - EN TAVLA -
Rosa med dragspel.
(teknik: månsken på mörker)
(mått: 155 cm x instrument x tystnad)" (S. 458.)


Whi-hii, vad lätt jag gjorde det för mig där! Nästan skamligt. (Som tur var har jag knappt någon skam i kroppen.) Nu har jag inte tid att fuska med bokrecensioner mer, för nu ska jag titta på Kalenderflickorna. (De fuskar med kakor ser jag med ena ögat, så det verkar ju vara en film för mig.)

(Och ja, jag grät också på slutet.
En piratdrottning i tårar - well done, Mr. Zusak!)


Läs även andra bloggares åsikter om Boktjuven, Markus Zusak

Det överskattade Slutet

I Boktjuven (av Markus Zusak) läser jag något som jag går och vrider och vänder på i flera dagar:

VIKTIG INFORMATION: Döden är vår berättare.

"Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället alla de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig.
Det finns många saker att tänka på.
Det finns mycket berättelse."

Döden har alltså precis avslöjat avgörande händelser samt slutet på boken - ungefär mitt i boken. Och jag tänker: Genialt! (Med stort G.) Detta är boken jag har drömt om!

Jag inser plötsligt att jag ALDRIG läser för slutet. Pinsamt ofta smygkikar jag faktiskt på slutet redan efter ett par kapitel. Jag är inte mycket för spänning helt enkelt. Jag vill ha min läsning skräckfylld, underbar eller fascinerande - men inte spännande (jag har tillräckligt med spänning som det är, tack). Antagligen grundar sig även mitt ointresse för deckare i detta. Ni tror mig nog inte när jag säger att jag aldrig har ångrat att jag har tittat på ett slut. Därför fortsätter jag att göra det hela tiden.

En hemlighet: en god bok håller alldeles förträffligt för en liten smygkik på slutet. En dålig bok ... tja, fråga inte mig. Jag tar mig sällan igenom dåliga böcker. Inget slut i världen är värd en tråkig bok.

Jag läser för att kliva in i en annan värld; för att förtjusas av dialog, för att svepas med av stämningar, för att få nya tankar.

Ett exempel: Nalle Puh. Den ganska menlösa historien om en hög med pinnar som skyfflas runt når oanader höjder genom att bara vara. Slutet? Who gives a donkey's ass?

" 'Hallo, Eeyore," said Christopher Robin, as he opened the door and came out. 'How are you?"
'It's snowing still," said Eeyore gloomily.
'So it is.'
'And freezing.'
'Is it?'
'Yes,' said Eeyore. 'However,' he said, brightening up a little, ' we haven't had an earthquake lately.'
'What's the matter, Eeyore?'
'Nothing, Christopher Robin. Nothing important. I suppose you haven't seen a house or what-not anywhere about?'
'What sort of a house?'
'Just a house.'
'Who lives there?'
'I do. At least I thought I did. But I suppose I don't. After all, we can't all have houses.'
'But Eeyore, I didn't know - I always thought - '
'I don't know how it is, Christopher Robin, but what with all this snow and one thing and another, not to mention icicles and such-like, it isn't so Hot in my field about three o'clock in the morning as some people think it is. It isn't Close, if you know what I mean - not so as to be uncomfortable. It isn't Stuffy. In fact, Christopher Robin' he went on in a loud whisper, 'quite-between-ourselves-and-don't-tell-anybody, it's Cold.' "

Jag läser, jag förtjusas - och historien förtas inte ett dugg för att jag vet att Ior får sitt hus tillbaka till slut. Sådana böcker gillar jag. Fel - inte gillar. Älskar!

Och på något sätt känns det lite lustigt att jag inte kunde reda ut detta i huvudet förrän Döden talade om det för mig. Istället har jag gått runt och undrat vad det är för fel på mig. Men nu vet jag: jag är helt enkelt för fascinerad av Livet för att bry mig nämnvärt om Slutet.


(Ja, ja - det låter i alla fall bättre än Slutsmygläsare.)

Vi i villa

Efter Breaking Dawn kastade jag mig över pseudonymen Hans Koppels Vi i villa, som jag hittade nedslängd i väskan efter min senaste raid i läsexemplarshyllan på jobbet.

Vi i villa handlar om Anders, som bor i en villa med sin fru, dotter och hund. Han spelar innebandy och har en älskarinna. Men Anders är inte nöjd. Han vantrivs med sitt liv och den ständiga prylhetsen. När grannen en dag visar upp sin nyinköpta, idiotstora bil så brister det för Anders. Hurra, tänker jag, gör något drastiskt! Eller i alla fall kul!

Anders bestämmer sig för att repa lacken på ena sidan av bilen med sin nyckel.

*Gäsp*

Jag kan säga det direkt: det här var inte en bok för mig. Anders delar ut diverse små vardagshämnder i området, och det är ungefär så spännande det blir. Jag gissar att poängen med alla de noggrant beskrivna situationerna hemma i köket ska vara igenkänning.

"Du fyller på glasen.
Jag tyckte det var gott.
Det var det inte. Ren tur att vi inte hade gäster. Jag fattar inte, alla andra kan. Det är bara jag.
Du kan också. Din lasagne, kycklinggrytan ..."

Tyvärr känner jag inte igen mig. En dag, när jag blir gammal, kanske alla mina hjärnceller torkar ut och så börjar jag också prata så där. Eller inte.

Titeln kanske kan ge en vinkning om att jag är fel läsare. Jag och min man är på tok för lata för att bo i villa. Vi skulle aldrig i livet orka rensa ogräs, måla staket och klippa sniglar och gräs i tid och otid. (Och om vi en dag ändå skulle få för oss att vi behöver mer jobb, så har min man redan beställt en asfalterad trädgård.) Vi värderar våra sällsynta söndagsmorgonar i sängen alldeles för högt för att skaffa hund (plus att katter luktar mycket godare). Jag har dessutom gjort det lätt för mig genom att ha man/älskare/förste styrman/kock/läskompis/biodejt/ryggkliare i en och samma person! Jag måste säga att det är extremt bekvämt.

Jag misstänker Marcus Birro för den här historien som till att börja med har hyfsad potential, men som till sist ändå faller ganska platt till marken. Men jag håller en tumme för att jag ska ha fel. Han kan ju faktiskt mycket bättre än så här.

Är det någon som har listat ut vem som skrev Amberville än förresten?


Läs även andra bloggares åsikter om Vi i villa, Hans Koppel

The Host eller Inga överraskningar här

Okej. The Host. Stephenie Meyers chans att visa oss varför vi ska fortsätta att läsa hennes böcker även när vampyrerna har lämnat byggnaden. Timingen är genial. Det är så upplagt för succé som det bara kan bli. Hundratusentals fans skakar och svettas i väntan på SLUTET som skymtar där borta vid horisonten. De skulle tugga i sig telefonkatalogen med Stephenies Meyers namn i om inget annat fanns att tillgå. Banken sopar trottoaren och rullar ut den röda mattan.

Fast trots detta är det många, liksom jag, som sneglar på The Host och tänker - nja. Kanske inte ändå. Låter bra knepigt det där. Och vi kan inte se att det står "Edward" någonstans.

Men natten är mörk och gryningen är så oerhört långt borta. En efter en faller vi offer för desperationen. För nyfikenheten. För hoppet. Även jag. Vi tänker: "kanske blir vi överraskade ... " Och vi läser.

Men nej. Överraskade blir vi inte. För det är Twilight, fast utan vampyrer, som vi får läsa. Nästan ingen som helst annan skillnad dock. Samma triangeldrama, fast i ny tappning. Samma monster som folk älskar fast de inte borde, fast en annan sort än sist då. Samma, hm, enkla språk. (Märker ni hur snäll jag är ändå?) A low mumur, he gasped, she snorted, I hissed. Breathing in gasps. I complained. I was worried. I flinched. Kära gamla Stephenie, med andra ord. Blir tröttsammare när det inte är vampyrer inblandade dock.

Jag hade väntat mig mer. Jag hade hoppats på en roman för vuxna, och inte ännu en Young Adult-roman. Men om Twilight är YA, och detta är för vuxna - då är det inte mer än ett åttondels hårstrå emellan.

Jag tyckte inte att The Host var superdålig, det kan jag inte säga. Jag sträckläste trots allt ut den på två dagar i en solstol på balkongen. Som man gör med Stephenie Meyers romaner. Den höll intresset uppe. Men det var inte mycket mer än så. För mig krävs det en vampyr eller två för att stå ut med allt muttrande och oroande och alla knepiga känslokast.

Läs gärna - men förvänta er inte mer än vad ni ju faktiskt redan vet att ni får.


Klicka här för fler läsarrecensioner.


Läs även andra bloggares åsikter om The Host, Stephenie Meyer

Chokladhimlen

Mmmm, äntligen går det att ha huvudet utanför kylskåpet igen. Det började bli lite enformigt där inne, om jag ska vara helt ärlig.

Jag är en människa som inte är särskilt mycket för kokböcker. Det har sin enkla förklaring i att jag hatar att laga mat. (Som tur var så har jag däremot lyckats skaffat mig en man vars högsta önskan är att få laga mat fem gånger om dagen. Varje dag. Minst. För evigt.)

Den senaste boken jag införskaffade som faller under kategorin mat och dryck är den eminenta boken Kladdkakor. Den har många fina bilder, och jag drömmer ofta om att någon ska baka något ur den till mig.

I dag råkade jag dock vid bokuppackningen av misstag slå upp en bok som nästan fick mig att börja gråta av begär. En bok som får Kladdkakor att springa och gömma sig i ett hörn i skam över sina mesiga recept. Det var Leila Lindholms A Piece of Cake. Och jag som inte ens gillar Leila. Eller kanske borde jag säga gillade. För jag har just fått en väldigt bra anledning att ändra mig.

Chocolate cupcakes.


Och American Wedding Cake.
Dumlemuffins.
Kladdkaksmuffins.
New York Blueberry Cheesecake.
Mormors rulltårta på åtta sätt.
Chokladglasyrer och mörk choklad av hög kvalitet.
Pudrade små semlor.
Nio sorters scones.
Chocolate chip cookies på fyra sätt.
Galet goda hurtbullar.

Det tar aldrig slut.

Det finns bara ett sätt att lösa detta.

Leila får komma hem till mig och baka.



Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om A Piece of Cake av Leila Lindholm

Sjöröveriets guldålder

Det finns två faktaböcker som är särskilt bra om man som vuxen vill läsa om fascinerande historiska personligheter och följa med på piratäventyr tagna direkt ur verkligheten.

Marcus Redikers Pirater - sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet har utkommit i pocket i dagarna och passar därför utmärkt att läsa på stranden (med ett vaksamt öga mot horisonten ... ).

"Under några få år på 1700-talet lades grunden för de historier om pirater som sedan aldrig upphört att fascinera eftervärlden.

Då skapades Jolly Roger, den skräckinjagande flaggan med dödskalle och benknotor. Då gjorde Kapten Svartskägg, de kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read och en rad andra färgstarka karaktärer Atlanten och Karibiska havet till livsfarliga farvatten för varje seglare. På något av dessa piratskepp haltade också den träbente sjörövare fram som kom att stå modell för Long John Silver i Skattkammarön.

Piraterna utgjorde inte bara ett hot mot handel och sjöfart. Genom sin demokratiska organisering utgjorde de också ett hot mot den existerande samhällsordningen. I stark kontrast till de samtida despotiska staterna och de hårda arbetsförhållandena ombord på handelsskepp och örlogsfartyg, växte bland pirater fram ett egenartat egalitärt samhälle där kaptenen valdes av manskapet, spriten fördelades jämnt och människor av olika ras, klass, nationalitet och kön arbetade sida vid sida.

Fattiga såg piraterna som hjältar. Sjömän lockades att desertera till dem för att få ett drägligare liv. I längden kunde inte stormakterna tolerera detta. Piraterna utnämndes till hela mänsklighetens fiender och många av dem slutade sina dagar i galgen. Men i den folkliga fantasin segrade de. Där har piraterna fått en förmodligen evig revansch mot sina banemän."

Presentation från Karneval förlag (förkortad).


En bok som passar för både ungdomar och vuxna är den lite tunnare Sanna historier om Pirater av Lucy Lethbridge.

” 'Det är ett kort men roligt liv.'
Bartholomew Robert, pirat

Piraternas äventyrliga och ofta ganska korta liv har fascinerat författare, konstnärer och filmskapare genom tiderna. I Sanna historier om pirater möter vi några av personerna bakom myterna. I fjorton korta, spännande berättelser får vi läsa om några av de värsta och mest fruktade sjörövarna."

Presentation från Historiska Media (förkortad).

Mörkrädd - ja

Så här var det att sova ensam hemma innan jag läste Mörkrädd:

FÖRE

Förberedelser:

* En sänglampa tänd när jag sover. Ibland två. Ibland hallampan också.

* Stora katten i fåtöljen i hörnet, lilla katten på sängkanten vid fötterna ... eller just det ja, haha, menar ju att hon ligger på sin dyna på golvet. (Inga katthår i sängen numera, på strikta order från förste styrman.)

* Täcket noga invikt under fötterna. För säkerhets skull. Så inget kan nypa mig i tårna. (Vilket var en realitet när lilla katten verkligen var liten, men nu är det mest för att jag inte vill känna något mot tårna och VETA att det inte är katten.)

* Garderobsdörrarna ordentligt stängda. Inga kläder får hänga framme. (De får liv på natten.)

* Inte sova på rygg, inte sova på rygg, INTE sova på rygg ... (För då kan man vakna i sömnparalys och vara tvungen att ligga förlamad och stirra ut i mörkret ENSAM. Och det, mina vänner, vill ni inte vara med om.)

* Sänglampan kan släckas när solen går upp.

Faror:

* Sovrumsdörren (som måste stå på glänt för katternas skull) ser alltid ut som om den glider upp när man stirrar på den.

* En lite läskig, ganska omotiverad ljusfläck i hörnet lyckas med konststycket att se mer och mer omotiverad ut ju längre natten lider.

* Om man glömmer att vika in fötterna kan man få för sig att någon nyper efter dem. Det är lite otäckt.

* Den stora spegeln (som vi inte har orkat hitta en bra plats för än) i mörkaste hörnet har numera vänts mot väggen. Men innan var den SCARY. (Till och med för förste styrman. Fast bara lite då.)

Så här är det efter att jag ägnade ett dygn åt att sträckläsa Mörkrädd:

EFTER

Förberedelser:

* Alla lampor tända. Överallt. Även den i ugnen.

* Katterna i skräckinducerat strypgrepp under varsin arm. (Den lilla tufsiga lyckligt spinnande och den gamla arga ilsket fräsande och fäktande.) Ficklampan mellan tänderna och den vindsäkra stormlyktan fast förankrad på nattduksbordet.

* Kuddar och täcken bildar barrikad längs med sängkanterna.

* Garderoberna är igenspikade, förbommade och barrikaderade. Jag har ändå alltid tyckt att det här med kläder är rätt överskattat. Speciellt den här årstiden kan man ju komma långt med en schysst bikini och ett par piratstövlar. Till vintern ... ? Tja, jag HAR funderat på att linda in mig i toalettpapper. (Sådant där lite tjockare.)

* Sova?! HA!!

* ... och detta är klockan två på eftermiddagen.

Faror:

* (NÅN DÄR)

Ja du, Andreas, den visste var den satt. Nu ska vi bara förstöra nattsömnen för förste styrman också, och sedan kan vi flytta in i ett familjerum på psyket hela bunten.


Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Roman, Mörkrädd

I morgon kommer Linda ...

... och igår kväll läste jag ut Sonat till Miriam.

Egentligen skulle jag behöva gå och fundera lite innan jag säger något mer (jag gillar att bearbeta mina läsupplevelser ett tag), men jag kan ju göra ett litet trevande försök att förmedla vad jag tyckte så här direkt efter.

Till att börja med: jag tyckte om den. Och jag ser alldeles väldigt fram emot nästa bok.

Romanen är uppdelad i flera delar, och jag tyckte att den blev bättre och bättre för varje del. Eller i alla fall så sjönk jag in mer i den andra halvan. Första halvan av boken var ganska långsam, och handlade mest om Adams funderingar. Men någonstans efter sidan 100 började det att ta sig, och omkring sidan 130 så var jag uppslukad. I slutet tror jag till och med att det landade en liten tår på kudden.

Det jag blev mest besviken över tror jag var att ett av bokens viktigaste teman var så likt ett av den förra bokens viktigaste teman. Det kändes nästan som om jag blev snuvad på en ny berättelse först. Jag vill inte gå in för mycket på vad det var, eftersom jag gissar att många ännu inte har läst boken, men jag tycker att det ska bli intressant att diskutera detta framöver.

Man kan säga att den var lite knepig - men så gillar jag ju också lite knepiga böcker (som Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen, som jag har förstått att jag och mamma är ganska ensamma om att vara helt fascinerade av. Fast Sonat till Miriam är inte riktigt fullt så knepig som den.). Jag gillar när det finns lite att fundera över när man har läst klart.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var ju en klockren bok, som tilltalade många, men det är lite svårare att förutse vad tanterna i bokhandeln kommer att tycka om den här. Inte för att den bara är för tanter, missförstå mig inte, men det är faktiskt oftast de som brukar tycka mest och högljuddast.

Jag tycker i alla fall att ni ska läsa Sonat till Miriam. (Och sedan gärna tala om för mig vad ni tycker!)

Själv har jag precis stoppat ner Eva-Marie Liffners Camera i väskan på lunchen. Blev liksom sugen på lite mer knepigheter.