torsdag, juni 12

I morgon kommer Linda ...

... och igår kväll läste jag ut Sonat till Miriam.

Egentligen skulle jag behöva gå och fundera lite innan jag säger något mer (jag gillar att bearbeta mina läsupplevelser ett tag), men jag kan ju göra ett litet trevande försök att förmedla vad jag tyckte så här direkt efter.

Till att börja med: jag tyckte om den. Och jag ser alldeles väldigt fram emot nästa bok.

Romanen är uppdelad i flera delar, och jag tyckte att den blev bättre och bättre för varje del. Eller i alla fall så sjönk jag in mer i den andra halvan. Första halvan av boken var ganska långsam, och handlade mest om Adams funderingar. Men någonstans efter sidan 100 började det att ta sig, och omkring sidan 130 så var jag uppslukad. I slutet tror jag till och med att det landade en liten tår på kudden.

Det jag blev mest besviken över tror jag var att ett av bokens viktigaste teman var så likt ett av den förra bokens viktigaste teman. Det kändes nästan som om jag blev snuvad på en ny berättelse först. Jag vill inte gå in för mycket på vad det var, eftersom jag gissar att många ännu inte har läst boken, men jag tycker att det ska bli intressant att diskutera detta framöver.

Man kan säga att den var lite knepig - men så gillar jag ju också lite knepiga böcker (som Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen, som jag har förstått att jag och mamma är ganska ensamma om att vara helt fascinerade av. Fast Sonat till Miriam är inte riktigt fullt så knepig som den.). Jag gillar när det finns lite att fundera över när man har läst klart.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var ju en klockren bok, som tilltalade många, men det är lite svårare att förutse vad tanterna i bokhandeln kommer att tycka om den här. Inte för att den bara är för tanter, missförstå mig inte, men det är faktiskt oftast de som brukar tycka mest och högljuddast.

Jag tycker i alla fall att ni ska läsa Sonat till Miriam. (Och sedan gärna tala om för mig vad ni tycker!)

Själv har jag precis stoppat ner Eva-Marie Liffners Camera i väskan på lunchen. Blev liksom sugen på lite mer knepigheter.

2 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Du och Din Mor är ingalunda ensamma om att vara helt fascinerade av Eva-Maria Liffners "Drömmaren och sorgen", så är ock jag!

Men jag kommer nog aldrig att kunna läsa vare sig "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" eller "Sonat till Miriam", ett oförklarligt motstånd och en envis vägran har ansatt mig. Knepigt!

Alwilda sa...

Å! Hittills har jag bara blivit så gott som ufoförklarad av folk i min omgivning som har vågat sig på "Drömmaren och sorgen". Ingen mer än mamma har förstått min entusiasm. Känns skönt att veta att det åtminstone finns någon mer där ute som förstår vad jag menar!

Angående Linda Olsson så kan jag förstå dig. Jag läste den första boken innan den kom ut, annars hade det nog inte blivit av. (Likadant med "Busters öron".) Jag har ofta svårt för hypade böcker, av någon bisarr anledning som inte ens jag känner till. Jag gillade den, men jag hade nog inte läst den nya om det inte vore för att hon ska komma hit idag. Och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterande tycker jag att det är att hon skriver om ungefär samma saker igen. Det förtar lite av den första boken för mig också, tyvärr ...