Barnbokhandeln på Facebook!

Bloggandet här har tyvärr fått stå tillbaka för andra, både roligare och tråkigare saker rätt länge nu. Men här får ni i alla fall två trevliga nyheter:

1. Jag jobbar för fullt med att vaska fram årets guldkorn så att jag kan ge er årets grymmaste julklappstips för alla åldrar! De första dyker upp här inom kort.

2. Barnbokhandeln har äntligen fått en egen sida på Facebook, som sakta men säkert fylls med våra evenemang, erbjudanden och allra bästa boktips! Alla ni som har Facebook och som är intresserade av barn- och ungdomsböcker är förstås varmt välkomna dit, alldeles oavsett var ni bor! Många erbjudanden gäller i alla Bokiabokhandlar, och bra boktips i julhandeln kan man ju aldrig få för mycket av. För att hitta sidan på Facebook så sök bara på "Bokia Alingsås Barnbokhandeln".

Nu ska jag fortsätta att rota i årets julklappssäck!

Skatan och vampyrerna

Fick för övrigt just besök av en liten skata som trippade rakt in i bokhandeln genom den öppna dörren. (Hm, kameror kanske inte är SÅÅ dumma alltid ändå ... bara jag slipper vara framför dem.)

Jag gissar att det var en tonårsskata, för jag såg allt att den siktade in sig på Meyerböckerna på topplistan. Eller kanske inte ändå, för den stannade till och bligade lite nervöst på mig ... och sedan tittade den lite på Twilightböckerna igen ... och så bestämde den sig och gjorde några snabba, generade skutt ut genom dörren.

Hallå där, lilla skatan, man behöver inte skämmas för att man gillar att läsa vampyrromantik fast man är vuxen. Till och med min coola förste styrman läser ju Meyer. Så titta gärna in igen, om du skulle ångra dig! Jag ska inte skvallra. (Nej, inte ens här.)

Pytte Liten orsakar Stora Störningar

Men det var väldigt vad det var svårt att få skrivet någonting här då.

Jag listar några ursäkter:

1. I veckan har jag skrivit inte mindre (snarare mer) än 60 boktips för alla åldrar och skickat ut till alla förskolor och skolor som handlar av oss. Någonstans vid 43 började jag bli lite trött på att skriva boktips ... tro det eller ej. Och då orkade jag liksom inte göra samma sak igen när jag kom hem.

2. Pytte har börjat att sprattla och sparka i min mage. Och då har jag faktiskt inte tid att göra annat än att stå precis still och fånle den närmsta halvtimmen. (Vilket kunderna ibland kan uppfatta som lite underligt beteende. Men då förklarar jag och de förstår ju alldeles utmärkt väl förstås och går genast i väg och hjälper sig själva. Efter att ha fällt en lyckotår först såklart. Mina kunder är de bästa kunderna.)

3. Pytte har fått en speldosa, så mina kvällar går nu åt till att sitta med en tygelefant tryckt mot magen. Jag har hört "When you wish upon a star" ett par gånger nu (kanske 47 896), men vad gör väl det när Pytte faktiskt ÄLSKAR sin speldosa.

... och nu fick jag en hård spark i magen, för nu har det minsann inte bjudits på någon musik på flera minuter här. Sorry. Jag kommer tillbaka när jag har uppfunnit en evighetsmaskinspeldosa. (Vilket alltså inte bör dröja för länge. Jag är ju rätt klok ändå, som ni vet.)

* Och nej, graviditetshormonerna har inte fått mig att börja särskriva hej vilt. Namnet är faktiskt Pytte. Pytte Liten. Ni tror väl inte att h*n kommer att bli mobbad för det? (För i så fall har mamma ett jättevasst svärd.)

Vi får börja sälja den redan idag!!!

Så länge vi båda andas, fjärde och sista (?) delen i Stephenie Meyers serie om Bella och vampyren Edward.

(Skulle först släppas den 5 mars. Sedan den 12 mars. Sedan den 6 mars! Hurra! Men sen fick vi plötsligt inte sälja den när vi fick den. 12 mars skulle det nog vara ändå. Hot om böter och elände. Men så en kvart innan vi stängde, efter att ca 100 förtvivlade tonåringar hade brutit ihop över bokhandelsdisken, så gick det plötsligt bra igen! Så bäst ni skyndar er, för man vet aldrig när de ändrar sig igen ... )

Fast vi stänger om 2 minuter - så ni får springa som BLIXTEN!!

*Blip* *blip*

Förra veckans tävling var egentligen en sällsynt snygg undanmanöver för att dölja det faktum att jag var upptagen av blippande inventeringssiffror från tidig morgon till sen kväll hela veckan.

För att ni ska förstå uttråkningsgraden så har jag sammanställt en liten klagolista till förlagen.

Alwildas lista över streckkoder som inte borde få finnas till:

På plats nr. 4)
Streckkoder placerade på vänster sida på bokens baksida. Innebär att man måste manövrera ut hela boken ur hyllan och försöka balansera den på en liten kant medan man skannar den. Mycket irriterande. Tar jättelång tid och stör rytmen.

(Skräckexempel: Arg! av Joanna Rubin Dranger. Skäms, Rabén & Sjögren! Tänk på mina arma armar - de ska orka inventera ALLA böcker i HELA bokhandeln, och helst inte gå av innan de ens har kommit halvvägs.)

3) Streckkoder som inte har vit bakgrund. Går ofta inte att skanna alls. Otroligt irriterande. Det tar megalång (tja, allting är relativt i inventeringstider) tid att avbryta och springa i väg och lägga in boken manuellt.

(Skräckexempel: Hanna Huset Hunden av Anna-Clara Tidholm. Skäms, Alfabeta! Hur tänkte ni egentligen? "Jo, det går ju säkert jättebra att urskilja ett gäng pyttesmå smala streck mot en mörk och kornig bakgrund". Nä, förstår ni. Det gör det inte.)

2) Feldimensionerade streckkoder som ingen skanner i världen kan läsa av. Sanslöst irriterande, eftersom man luras att tro att det ska funka eftersom bakgrunden ändå är vit. Man skannar och och skannar och tror att det värsta till slut har hänt - man har till sist blivit döv av allt blippande.

(Skräckexempel: Pekböckerna Skogsdjur, Safaridjur och Transport. Skäms, ILKA! Det mest irriterande av allt är att vissa titlar i den här serien fungerar, andra inte. Det blir lite som ett tråkighetslotteri, liksom.)

Och på plats nr. 1) hittar vi:

Böcker som inte HAR någon streckkod - ALLS! Fattar ni hur besvärligt ni gör livet för tusentals bokhandelsmedhjälpare när ni gör på dette viset? VOFFÖ GÖR NI PÅ DETTE VISET, HEGAS??

En stor guldstjärna delas däremot ut till En Bok För Alla för deras föredömliga streckodshantering - så gott som alltid sitter de där de ska och är lätta att skanna. En enda av deras böcker stack ut från de övriga: Lilla H cyklar på av Ann Forslind. Där var streckkoden en randig katt. Och vet ni - det gjorde absolut ingenting! Fattar ni hur glad man blir när man efter att ha blippat ungefär 3000 streckoder plötsligt träffar en randig katt? Annars kan jag tala om hur glad man blir. Man blir JÄTTEGLAD!

Skojiga kollegor

Jag har allt tur jag. Jag har både skojiga kunder OCH skojiga kollegor!


"- Du vet fransmännen, de äter ju mycket sniglar och sånt ...

- Jaa ...?

- Vet du varför de gör det?

- ... eh, nää?

- De gillar inte fast food."


Ho-ho-ho.

(Ja du, Maria, du har alldelels rätt. Det är ju faktiskt så här man skrattar till jul.)

(Fast - äras den som äras bör. Nu visade det sig efter en stund att det var den skojiga kunden som hade varit framme IGEN. The Joker strikes again, skulle man kunna säga!)

Skojiga kunder

Så här roliga kunder har jag:


"- Vet du vad jultomtens fru heter?

- Näe ...?

- MARY Christmas!"


(Moa-ha-ha-ha-haa.)

Avslöjad av Ringarnas herre

Lite oväntat så har den första personen som på egen hand lyckats lista ut vem jag är och var jag jobbar gett sig till känna. Och nej, riktigt så illa som att jag har blivit upptäckt av det allseende ögat tillhörandes Mordors forne härskare Sauron är det inte. Det är en betydligt trevligare typ (kraftig underdrift) - men som i mina ögon förtjänar ett minst lika storslaget epitet - som har lyckats knäcka min hemlighet. Jag tidigare har skrivit om honom här, här, här och här.

Jo, förstår ni, självaste Erik Andersson dök upp i barnbokhandeln och stod och såg lurig ut en stund innan han frågade om jag möjligtvis kände till "Alwildas grymma boktips"? Jag blev så överrumplad att jag erkände på stående fot. Hur han hade listat ut det vet jag inte, men så är han ju en klyftig kille också. Snyggt jobbat i alla fall. Och kul att han tog sig tid att komma in för att se om han hade gissat rätt.

(Så fick jag något att blogga om också. :-))

Läs även andra bloggares åsikter om Erik Andersson

Sagotanten goes Big Business

Äntligen hemma från en låååång (men rolig) dag i The Shop Around the Corner. På morgonen blev jag intervjuad och fotograferad bland barnböckerna för lokaltidningen (för ungefär 12:e gången sen vi flyttade hit för 3 år sedan, så man kan nog påstå att jag börjar få en viss medievana. Men om man nu råkar vara Sveriges svar på Meg Ryan - ja, brrrrr - så får man ju ställa upp.).

Kvällen ägnades åt bokprat i bokhandeln för allsköns barnbibliotekarier, lärare, bokslukande barn, föräldrar och en och annan vilsekommen stadsvandrare. Det var en oerhörd succé, det kom så mycket folk att varken fikat eller stolarna räckte (men alla såg lika glada ut ändå. Speciellt efter att vi lyckats klämma fram några clementiner och pallar i sista sekunden).

Nu skulle jag skriva om vilka böcker som blev populärast (=som flest köpte efteråt), men mitt huvud faller hela tiden ner i tangentbordet. Så vi tar det i morgon istället, va? Tack.

*duns* 423p25jtr-s,f<_b djfihteahuujg

Uppdatering 9/11 2008: Okej, för er som absolut vill veta hur det ser ut i verkligheten så kastar jag all anonymitet över bord för en stund. Om ni vågar så kan ni smygtitta här. Jag är hon som klamrar sig fast i en Harry Potter-bok och som desperat önskar att hon kunde komma på hur den där trollformeln för att trolla bort fotografer löd nu igen.

Översvämmning i bokfloden

Idag skriver Helena om köpstopp på Bokhora. Det låter som en klok idé, men jag har ett problem i samma anda som jag verkligen inte vet hur jag ska hantera.

Alltså, mitt problem är så lyxigt att jag knappt vågar skriva om det. Mina högar av olästa böcker är så stora att jag nästan drömmer mardrömmar om dem - jag blir så otroligt stressad av tanken på att jag aldrig kommer att hinna läsa vissa böcker som ligger där som jag verkligen, verkligen vill läsa.

Problemet är att jag inte har köpt särskilt många av dessa böcker, så ett köpstopp gör egentligen ingen skillnad för mig. I de tre farligt svajande högarna vid sängen just nu har jag inte köpt en enda bok. De är alla läsexemplar från förlagen som jag har fått via mitt bokhandelsjobb. För att ytterligare lägga bok på bördan så måste jag prioritera barn- och ungdomsböcker, vilket jag älskar - men det innebär också att högen med vuxenböcker har förpassats till fotändan (där den växer i dubbel takt).

Det här är böcker som jag noga har valt ut och i många fall sett fram emot länge - problemet är bara att de är så många. Jag rensar som en galning och skänker bort dem bärkassevis så fort jag har gallrat ut* dem eller läst dem. Men nu har högarna med "högprioriterade" böcker börjat växa snabbare än någonsin.

Hur gör egentligen ni andra med stort läsintresse som jobbar i bokhandel? Hur hanterar ni de enorma mängder av böcker som förlagen vill att vi ska läsa och älska och rekommendera till alla kunder, alla paket i brevlådan, alla böcker från förläggar- och bokinformationsdagar - för att inte tala om de låneklubbar som vi ofta har i butikerna som man gärna vill känna till böckerna i? Sedan finns ju alltid böckerna som familj och vänner lånar ut till en, de gamla olästa böckerna i hyllan och de ljuvliga biblioteksböckerna med den rätta, lästa doften som man bara inte KAN låta bli att ta med sig hem (fast man verkligen inte borde). Det enda jag vet är att jag snarast måste komma på ett sätt att hantera det här - innan vi blir tvungna att börja sova stående mellan bokhögarna.



*"gallra ut" = inse att boken aldrig kommer att ta sig till priohög 1, utan snarare har fastnat någonstans i priohög 5-6, och därför ger man upp och ger bort den till någon som kommer att läsa den.

Tillägg kl 16.57: Bilderna är på min priohög 1 just nu. I denna hög läser jag alla böcker samtidigt, dvs jag läser i dem minst en gång i veckan. (Jag sträckläser ca 1/3 av alla böcker.) Om jag inte har läst i dem på en vecka så åker de ner till priohög 2 på golvet. För att jag inte ska drabbas av en allvarlig olycka framkallad av fallande böcker så har jag också en stash på golvet i en garderob på jobbet. De böckerna läser jag på lunchen. Och nej, det är inte alltid som jag kommer ihåg att äta.

Boknörden attackerar

Tänk dig en av de trevligaste, klokaste och mest intressanta människorna du vet. Flytta den personen till Nya Zeeland i sisådär 20 år, och låt sedan henne (eller för all del honom) skriva en bok.

Eller förresten, det behövs ju inte. Linda Olsson finns ju faktiskt redan.

Jag har nu landat hemma med vinande huvud efter ett otroligt intressant och inspirerande möte med denna makalöst fascinerande kvinna. Jag hade så många frågor att det bara inte gick att få tyst på mig.

"Hur känns det att läsa sin text på svenska, när man har skrivit den på engelska men när svenska ändå är ens modermål?" (Ja, ni förstår ...)
(Det känns bra. Inläsningen av den förra boken flöt på fint och kändes jättebra. Fast vid något tillfälle snubblade hon visserligen över någon enstaka ordvändning som hon kände "inte riktigt kom av sig själv".)

"Har du någonsin funderat på att göra översättningarna själv?"
(Ja, det var faktiskt tanken från början, men hon ville gärna fila lite till på allt, så hon insåg snart att det skulle ta lika lång tid som att skriva en helt ny bok. Och då kändes det som om den tiden kanske var bättre använd till att faktiskt skriva en ny bok, istället för samma en gång till.)

"Tror du att förläggarna i USA skulle ha velat ändra på Cecilia om hon hade varit en man?"
(Nej, det är inte säkert.)

"Jag upplever att text när man skriver till stor del färgas och formas av det språk som man skriver på, så till den grad att man kanske väljer att uttrycka samma sak på två helt olika sätt. Har du känt det?" (Anledningen till att jag frågade detta var att jag i ungdomen ibland roade mig med att skriva dikter på engelska, och sedan skriva om dem till svenska. Och det blev oftast långt ifrån likadant, även om kärnan var densamma.)
(Jo, därav problemet med att översätta själv. Det blir att man vill skriva boken två gånger istället för att översätta den. Vissa ord är dessutom extremt specifika på svenska, där det på engelska kan finnas 10 ord i lite bredare betydelse för samma företeelse.)

"Borde jag läsa dina böcker på engelska istället [inser när jag frågar att JA SJÄLVKLART! Hur dum är jag egentligen?]?"
(Ja, om man med nöje läser på engelska.)

När jag sedan fick upp farten så att jag knappt ens hann vänta på svaren (jag var så rädd att inte hinna fråga allt eller glömma bort någon viktig fråga) och började känna hur mina kollegors onda ögon fick det att börja ryka i hårtopparna, så bestämde jag att det för allas bästa nog var dags att retirera tillbaka till mitt igen.

Jag vet inte om Linda såg mina frågor svärma som galna flugor runt öronen på mig när jag tackade så mycket för hennes tid och svar, men precis när jag vände mig om för att gå så sa hon:

- Du får gå in på min hemsida, och skriva till mig där.

Säga vad man vill, men jag säger i alla fall att idag har vår bokhandel haft besök av en klok kvinnan med hjärtat på rätta stället.

(Linda Olssons svar är tagna ur mitt högst subjektiva och opålitliga minne, och ej ordagrant återgivna, så vänligen håll henne ej ansvarig för något som hon enligt mig här har sagt!)

Läs även andra bloggares åsikter om Linda Olsson, författarbesök, översättning, Bokmässan

LINDA OLSSON

... is in the house!

Återkommer ikväll med rapport!

Sonat till Miriam

Kvällen har hittills ägnats åt att panikläsa Linda Olssons nya bok, Sonat till Miriam. Jag hatar verkligen att panikläsa, men i det här fallet är anledningen synnerligen god - Linda Olsson kommer nämligen till oss på fredag. Ja, inte till barnbokhandeln då (vilket i och för sig hade varit en sjukt grym bedrift av mig), men till vår andra, stora bokhandel snett över torget. Jag tyckte väldigt mycket om Nu vill jag sjunga dig milda sånger (rekommenderas varmt till er som inte har läst den), så jag vill absolut ha läst hennes nya bok när hon kommer.

Men. Är den inte ... lite knepig? Eller är det bara för att det är så varmt som jag vill att det ska hända något lite fortare?

Jag har läst ca 100 sidor, och än har inte Adam förtrollat mig så som Veronika och Astrid gjorde. Jag vill inte komma med spoilers riktigt än, men jag säger som så att jag tycker mig uppleva en viss upprepning.

Trots detta har jag en bra känsla i magen. Det känns som om hon bygger upp boken fortfarande. Och kan hon bara leverera nu när hon har skruvat upp mina förväntningar i snart 100 sidor - då kommer allt att bli bra. Å, så bra det kommer att bli. Hoppas jag.

Jag är vid gott mod, och den som läser får se. (Alltså inte den som bloggar 5 1/2 meter ifrån boken. Så vad tusan gör jag här nu igen?)


Läs även andra bloggares åsikter om Linda Olsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Sonat till Miriam