Nu har jag läst Erik Anderssons Den larmande hopens dal, och bokcirkelbristen är mer skriande än någonsin. Om det nu var ett och annat som jag inte hängde med i medan jag läste, så var det inget som helst emot hur mycket jag undrade över när boken var slut. Det är nästan så jag borde ta och börja om från början igen på en gång, men det har jag tyvärr inte tid med just nu. Det får bli en omläsning längre fram istället.
I vilket fall som helst så tyckte jag inte nödvändigtvis att detta var något negativt, för jag föll handlöst för Ina och hennes sherrydrickande kollegor på tidningen Varas värn. Erik Andersson har en torr humor som jag bara inte kan motstå, och det är helt tack vare denna humor som boken med det oerhört besynnerliga ämnesvalet "Västgötaslättens boindelning" blir en sträckläsningsroman. Jag är också löjligt förtjust i böcker som är lite udda, och speciellt mycket gillar jag böcker som inte drar sig för att vara lika nördiga som jag, fast inom sitt eget område. Jag har lärt mig en hel del om västgötarna och Västgötaslätten, och i morgon är jag den förste i kön utanför biblioteket för att få lära mig allt om livet bland makrillgrytorna i hans bohusländska roman Bengt också.
En riktigt intressant roman av Erik Andersson alltså, som rekommenderas varmt till alla som gillar knepiga saker!
Läs även andra bloggares åsikter om Den larmande hopens dal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar