Ett hus utan speglar

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén (illustrerad av Moa Schulman) är en riktigt spännande och mystisk historia som man inte gärna vill lägga ifrån sig. Thomasine är elva år och bor tillsammans med sin pappa i deras gamla släkting Henriettas stora hus. Henrietta var en gång i tiden en firad skådespelerska, men nu ligger hon för döden. Thomasines kusiner och deras föräldrar flyttar också in i huset för att vaka vid dödsbädden. Först tycker Thomasine bara att det är roligt, men snart börjar det hända mystiska saker ... Varför finns det inga speglar i huset? Och vem är egentligen den där lilla flickan i sjömanskostym som Signe säger att hon har lekt med? Men det är inte förrän de hittar det åttkantiga rummet med husets alla speglar i som det börjar hända saker på allvar!

Ett hus utan speglar är en vacker och gåtfull berättelse om livet och hur svårt det kan vara att möta det. Boken är väldigt sorglig på sina ställen men den innehåller samtidigt mycket hopp och värme. Det är en berättelse med många funderingar om livet och döden som stannar kvar med läsaren länge. Mårten Sandén har verkligen lyckats med att skriva en bok som inte bara ger kalla rysningar längs ryggraden utan som också är riktigt gripande, Ett hus utan speglar fick i alla fall mig att tänka efter en hel del och dessutom gråta en liten skvätt på slutet. En riktigt, riktigt bra bok helt enkelt! Jag skulle rekommendera boken för ca 9-13 år.

"Var har du varit, Signe?" Hon log mot mig när jag vände mig om. Hon såg helt oskadd ut.
"Jag träffade någon", sa hon. "Vi lekte lite." 

Verklighetsprojektet - Isabella Nilsson

Verklighetsprojektet av Isabella Nilsson (X Publishing)

Verklighetsprojektet är egentligen inget annat än en årsredovisningsrapport gällande klient nr. 920503. En klient som har tappat tråden och som O'boypaketet, T-shirten med maratontryck, John Blund och alla de andra gör sitt bästa för att försöka återförankra lite bättre i verkligheten. Hela historien har faktiskt gett den ihoplimmade glaskaraffen magsår. Och frågan är vilken sida Fröken Missmod egentligen står på? Man kan nästan tycka att hon mer har stjälpt än hjälpt ibland.

Verklighetsprojektet är en annorlunda bok om livet. En bok om att flytta hemifrån, den härliga men ack så svåra kärleken och om att försöka hitta sin tråd igen. Få lite fotfäste.

Precis liksom livet är ibland så är det inte nödvändigtvis så att man kommer så där jättelångt som man hade tänkt sig, i alla fall inte rent fysiskt. Ibland hamnar man rent utav där man började igen. Omgivningarna ser ungefär likadana ut som de gjorde i starten. Men det betyder inte att man inte har gjort en vindlande, svindlande resa ändå. Eller att man är likadan inuti. Inte alls.

Verklighetsprojektet passar framför allt lite äldre tonåringar och unga vuxna som vill läsa något kul som samtidigt utmanar lite. Som kanske står på tröskeln ut i livet och känner att tråden glider en smula i handen på dem. Verklighetsprojektet är en underlig liten bok som får dig att suga på varenda mening. Vända och vrida på händelserna. Grubbla. Och det är ingen dålig bedrift det.

Bortom världen utanför

Bortom världen utanför av Hedvig Andersson (Bonnier Carlsen)

Det börjar med en flicka i en jordkällare. Hon är naken, det är mörkt och kallt, men det har alltid varit så. Hon lever där och andas ut sina dagar i mörkret, minut för minut, timme för timme. Ibland kommer en kvinna med mat. Det händer inte så ofta, men tillräckligt ofta för att hålla henne vid liv. Någon gång ibland kommer kvinnan och badar henne. Det tycker flickan om.

Precis när jag trodde att jag skulle tröttna på det här, när jag började undrade om jag verkligen orkade med en hel berättelse om en flicka instängd i en jordkällare, så ändrade berättelsen karaktär. Och därefter kan jag inte berätta mer om handlingen utan att avslöja för mycket om boken.

Bortom världen utanför är en berättelse om hur en människas val och enda möjlighet till överlevnad kan vara precis det motsatta för en annan. Att val (eller ickeval) alltid har en orsak, och hur det alltid finns mer bakom människor än vad ögat kan se. Det är en otäck berättelse, men viktig och läsvärd. Det finns vissa orimligheter, men jag är beredd att bortse från dem för att låta resten av berättelsen få tala. Det är en bok som ger läsaren nya insikter allt eftersom berättelsen fortgår, och den har stannat med mig långt efter att jag läste ut den sista meningen. Bortom världen utanför lämnade mig med en känsla av hopp, av frihet, av oro, av förfäran och av undran, men framför allt med en liten smula större förståelse. Boken är liten och ganska kort, men det vägs upp av storheten i dess budskap: det är bara du som kan finna din egen väg.

En bok för unga vuxna (ca 15 år och uppåt), men också en bok som kan skänka insikter till många vuxna.

Förord till Istället för ensam av Teresa Jörgensen (Duo Dito Förlag)

"Två av tio barn växer upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller knark. Två av tio. Det är många. Faktiskt ungefär tre barn i varje klass.

Även i din klass …

Känner du henne, den lilla flickan. Hon som kommer hem till sin pappa som sitter med en kompis och skrattar i trädgården. Kompisen ber henne sitta i hans knä. Ett par timmar senare har han gått hem och pappa sover i trädgårdsstolen. Flickan försöker väcka honom, men lyckas inte. Han snarkar högt och luktar öl så hon brer en filt över honom för att han inte ska frysa. Själv går hon och lägger sig utan mat.

Känner du den lilla pojken, han som hittade sin pappa blodig när han kom hem från skolan. Pappan hade kräkts överallt och sedan ramlat och slagit sig i huvudet. Pojken var rädd, han ringde sin farfar som kom och hjälpte till. Dagen efter gick han till skolan precis som vanligt. Läraren sa till honom att vara uppmärksam, men hans tankar fanns någon annanstans … i en vit sjukhussäng.

Känner du henne, flickan. Hon som inte vågar ta hem kompisar, hon som alltid vill leka hemma hos någon annan. Eftersom hon inte vet vad som väntar när hon kommer hem. Hennes mamma är inte en mamma som står med maten färdig. Hon möts inte av en stor varm famn utan av en dålig andedräkt och mikrovärmda köttbullar. Hon häller upp ett glas vatten och kompletterar med salta tårar.

Känner du henne, den lilla flickan. Hon som ligger i sängen och gråter. Hon som snyftar tyst för att ingen ska höra henne. Hon vill ha en annan pappa, en annan mamma. Fast inte egentligen. Hon vill ha sin pappa och mamma kvar, för hon älskar dem så mycket. Fast hon vill inte att de ska vara som de är. Hon vill att de ska älska henne mer än flaskan. Men det gör de inte, och hon tror att det är hennes fel. För att hon inte är tillräckligt bra.

Känner du den lilla flickan eller den lilla pojken?

Tänk efter noga …

För de känner dig."

Ur Istället för ensam av Teresa Jörgensen, Duo Dito förlag.

Istället för ensam

(Yes, boys 'n girls, it's for real! Eder storslagna kapten är tillbaka med ett nytt grymt boktips!)

Efter att ha ammat dygnet runt ett tag (samtidigt som min nästan-två-åring noggrant rivit ut alla sidor ur alla böcker inom räckhåll) har jag äntligen haft möjlighet att läsa lite igen (och nästan-tvååringen har utvecklat nya intressen. Tack och lov.). Det första grymma boktipset till er på eeevigheter blir: Istället för ensam av Teresa Jörgensen (Duo Dito Förlag).

Sara och Kevin är båda tolv år och går i samma klass. De är olika som dag och natt – Sara är den duktiga flickan och Kevin bråkstaken som ingen står ut med. Man kan lätt förstå att de avskyr varandra. Men en dag upptäcker de att de faktiskt har någonting gemensamt: sin allra mörkaste hemlighet.

Istället för ensam är en gripande bok om att leva med en missbrukande förälder. Teresa skriver fint och otäckt och så trovärdigt att det känns långt ner i magen om två unga människor som lever med var sitt ångestfyllt, svart hål inom sig. Deras spirande vänskap, den ständiga kampen för att överleva vardagen och det eviga, outsläckliga hoppet är allt mycket väl berättat i en bok som är oerhört svår att lägga ifrån sig och som stannar kvar länge efteråt.

Boken har lite större text än vanligt och är ganska lättläst, vilket gör att den även passar bra för ungdomar som inte är så läsvana. Det finns dock två saker jag stör mig på lite. På baksidan står det ”En bok för barn men också för vuxna.”. För det första tycker jag inte alls att det är en bok för barn. Istället för ensam är inget du läser för en femåring, eller ens ger till en nioåring. Det är en bok för ungdomar. Sara och Kevin kallas också för barn, men när man är tolv år så är man i en oerhört känslig ålder. Fråga vilka tolvåringar som helst om de föredrar att bli kallade för ”barn” eller ”ungdomar”. Ja, precis. Om man vill att tolv-trettonåringar ska läsa en bok så måste man vara väldigt försiktig med att skriva att det är ”en bok för barn”. Risken är annars stor att de tror att den är alldeles för barnslig för dem och ratar den direkt. Att förstå sin målgrupp är helt enkelt superviktigt för ett förlag när man skriver en baksidestext.

(Förtydligande efter uppkommen diskussion: Jag menar att man riskerar att missa en stor del av sin målgrupp här, de som är ca 13-15 år och som brukar sluka den här typen av böcker. Det hade varit bättre om man inte hade varit så tydlig med att definiera målgruppen alls, eftersom boken faktiskt kan läsas med stor behållning av både barn i 10-11-årsåldern och ungdomar. Begreppet "barn" blir begränsande. Något mer åt "en bok för alla" tror jag hade varit bättre.)

Det andra jag stör mig lite på är att jag saknar en hel del av redaktörens arbete. Texten hade kunnat snyggas till lite i vissa småord och detaljer, speciellt i andra halvan (det märks att första delen av boken har legat uppe på skrivarsajten Kapitel1.se för kritik och kommentarer, för den delen känns mer slipad). Det känns knappt som en redaktör ens har läst igenom boken. Båda mina invändningar är alltså mot förlaget, och det är synd, för Teresa Jörgensen har skrivit en mycket viktig och bra bok som angår de allra flesta på ett eller annat vis. Framförallt rekommenderar jag den varmt till ungdomar från ca 11 år, men också till alla vuxna som på ett eller annat sätt arbetar med barn och unga.

Två bästa ungdomspocketarna just nu

De här två ungdomspocketarna är de som älskas mest av våra kunder just nu! (Det vill säga de som har läst dem kommer gärna in och tackar så VÄLDIGT mycket för tipset och håller små tårögda tal över hur BRAAAAAA de var!) Så, enjoy:

Hungerspelen av Suzanne Collins

"24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.

Det är årets största tevehändelse. Allt direktsänds. De utvalda ungdomarna stylas, intervjuas, tränas och får möjlighet att locka till sig sponsorer innan de släpps ut på arenan …

Spelens utgång: Den som överlever får åka hem...

En gastkramande framtidsroman om liv och död. Det är upprörande, spännande, romantiskt och omöjligt att sluta läsa." (Bonnier Carlsen/Månpocket)

Jag har alltid varit väldigt förtjust i framtidsskildringar, det ska villigt erkännas, men i det här fallet är jag i alla fall inte ensam. Hungerspelen har lyckats med konststycket att hitta en alldeles egen nisch bland ungdomsböckerna. Riktigt bra och spännande, med en hel del att fundera på!


Innan jag dör av Jenny Downham

"Sextonåriga Tessa har leukemi och vet att hon ska dö. Vad ska hon göra under de månader hon har kvar? Hon har ju så mycket som hon inte har hunnit med. Så hon gör upp en lista över saker hon vill göra och uppleva innan hon dör. Högs upp på listan står att bli tillsammans med en kille." (Brombergs/Pocketförlaget)

Det här är förstås sorgligt, det kommer man inte undan, men det är också fantastiskt och ... romantiskt och ... livsbejakande och ... alldeles, alldeles underbart. En riktigt, riktigt bra bok om att leva livet fullt ut. Är klassad som vuxenbok men fungerar precis lika bra för ungdomar. Har i inbunden form varit en av våra största bästsäljare för tonåringar och den var också den absolut mest önskade boken i vårt skolprojekt "En bok åt alla". (Tyvärr tog den slut på förlaget på två röda när den kom, men nu är den alltså här igen - och dessutom i pocket! Hurra!)

Alanya - Vägen följer hjärtat

Det här är en av mina favoriter i år - en riktigt härlig fantasybok med en cool tjej i huvudrollen! Vägen följer hjärtat är Iselin B. Alvestads (vilket namn, va? Det fattar man ju direkt att hon kan det här med fantasy.) debut, och för den blev hon tilldelad det norska förlaget Aschehougs debutantstipendium 2007.

Vägen följer hjärtat innehåller allt man kan önska sig: en cool tjej som huvudperson (inte så där värst vanligt, nej), lite lagom med nyfiken småförälskelse, en galen kung, ett gäng dvärgar, en trollkarl, slukbuskar, en otäck skog och lite allmänt rys och mys. Det är inte många sidor som är tråkiga i den här boken (kanske till och med ingen) och jag rekommenderar den VARMT! Uppföljaren Drakarna vaknar kommer redan efter sommaren, så det passar ju utmärkt att läsa den första delen i solstolen/i sitt rum med nedfällda persienner (medan solen gassar utanför. Ja, så gjorde i alla fall jag när jag var yngre, till mina stackars prövade föräldrars enorma förtret.).

Förlaget Tiden beskriver boken så här:

"Alanya växer upp i den sömniga och fredliga lilla byn Mumbyville tillsammans med sin "farbror" Pip och "faster" Munny. En dag invaderas byn av hemska ryttare som visar sig vara på jakt efter Alanya! Hon lyckas fly men farbrodern har inte samma tur utan tillfångatas av ryttarna. Tillsammans med trollkarlen Kasimir beger sig Alanya till huvudstaden för att försöka rädda sin farbror. Snart inser hon att hon inte är som andra flickor, och det som började som en uppgörelse med ondskan som lägrat landet, blir snart till en uppgörelse med hennes egen familj ... "

Ja, ni hör ju själva, det här är ju som gjort för skräcksvalkande, magpirrande sommarläsning! Men, hör ni, tycker inte ni också att den norska utgåvan är mycket finare?

Norge:

Sverige:

Decembergatans hungriga andar

Nu har de där böckerna som jag inte har kunnat skriva om tidigare börjat trilla in i bokhandeln en efter en. Först ut är Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo. Det är en historia så hemsk och trovärdig att jag nästan inte stod ut med att läsa ibland. Hemsk, hemsk, hemsk - men också väldigt bra.

Jenny ska bo hos sin syster i Stockholm under några veckor. På dagarna passar hon sin systers barn, men när natten kommer ligger hon och grubblar. Varför blir hon alltid vald bland de sista på gympan? Varför vill alla killar alltid bara hångla med hennes kompis Charlie? Hur kommer det sig att Jenny bara har fått all skit? Men under nattens tysta timmar tänker hon ut en plan. En superplan som det bara inte går att misslyckas med - åtminstone inte så länge hon följer sitt superschema. När hon börjar åttan i augusti ska minsann alla få se. När hon börjar åttan i augusti så kommer hon att vara smal.

Ulrika Lidbo har debuterat med en bok som får det att krypa i huden. Det är obegripligare och otäckare än den värsta skräckroman - och ändå förstår man precis varför Jenny lockas att köpslå med sitt liv. Det jobbiga är bara att när man väl har hoppat så är det så oerhört svårt att stoppa fallet.

Läs Lenas Kårelands recension av Decembergatans hungriga andar i SvD här.

Nästa vecka smäller det ...

Från att ha varit ingenting, ingenting, ingenting sedan mitten av december ungefär så exploderar barnboksutgivningen nästa vecka i ett fyrverkeri av skimrande nyheter och hett efterlängtade uppföljare. Eller vad sägs om:

- Polisen kommer (Helena Bross) och Sorro och Seppo försvinner (Rolf Dahlström), båda uppföljare i den populära "Extra lätt att läsa"-serien med versaler.
- Världens bästa riddare, tredje delen i den omåttligt populära "Lätt att läsa"-serien Riddarskolan av Magnus Ljunggren.
- Skrik och bajs, ny del i Helena Bross omtyckta "Lätt att läsa"-serie Klass 1 B.
- Märta börjar rida, en ny "Lätt att läsa"-serie om hästar av Erika Eklund Wilson
- Kattas ungar av Margareta Nordqvist, första delen i en ny "Lätt att läsa"-serie om djur (Djurkompisar).
- Jättens kamp och Kentaurens styrka av Adam Blade, del 3 och 4 i den lättlästa fantasyserien Beast Quest.
- Tam tiggarpojken av Jo Salmson, som också skrivit serien Almandrarnas rike.
- Simma lungt, Sigge av Lin Hallberg. Den sjunde, efterlängtade delen om BUS - Brobyungarnas shettisar.

... och där var min rast slut. Och då har jag inte ens nämnt de nya, mumsiga bilderböckerna (som Hjälp, en varg! av Stephanie Blake) eller Böckerna som Alla Väntar På (Vargbröder 5: Ondskans schaman och Så länge vi båda andas) eller knappt något överhuvudtaget av allt det nya, underbara som snart kommer att trängas på hyllorna. Egentligen hann jag bara med lättlästa böcker från typ ett förlag. Så då fattar ni ju själva hur mycket nytt det kommer.

Mitt bästa förslag är att alla som ens vet vad ett barn är, eller har varit ett själv, beger sig till närmsta bokhandel nästa vecka och låter sig förföras. (OBS: Nätet räknas inte. Det är fusk. Där kan man inte ens bläddra i böckerna.)

Vad väntar ni på, ge er iväg! (Eller okej, ni behöver inte resa er förrän på måndag, så sitt kvar en stund till för all del.)

Mycket väsen alldeles för tidigt

Jag har läst två nya, riktigt bra ungdomsböcker som jag väldigt gärna skulle berätta för er om. Den ena är en hemsk, hemsk, hemsk fast väldigt bra bok som jag med nöd och näppe tog mig igenom (inte för att den är dålig, utan för att den är så otäckt trovärdig). Den andra är första delen i en fantasytrilogi för ca 9-12 år som jag har höga förväntningar på.

Tyvärr upptäckte jag när jag skulle lägga in bilderna på böckerna (i mitt helt färdiga inlägg) en mindre katastrof. Dessa små mästerverk ges inte ut på flera månader än. Och jag som har lovat mig själv att inte skriva om några böcker förrän de har släppts, av hänsyn till alla inblandade, fick vackert ta och radera alltihop. (Eller nåja, maila texten till mig själv för att användas vid ett senare tillfälle i alla fall.)

Bara för att ni inte ska ha läst det här HELT förgäves, så vill jag passa på att påminna om att I taket lyser stjärnorna (Johanna Thydell) hade biopremiär i fredags. Eftersom boken är en av de senaste decenniets absolut bästa ungdomsböcker, så förutsätter jag att ni ju läser den också förstås.

Glöm inte näsduke ... arna bara.

Årets grymmaste julklappar: tonår

Hungerspelen
Suzanne Collins

Så här säger förlaget Bonnier Carlsen:

"Varje år väljs ungdomar ut från olika distrikt att medverka i Hungerspelen, som direktsänds i teve och är årets stora mediala händelse. Spelens utgång: Den som överlever får åka hem... En gastkramande framtidsroman om liv och död. Det är upprörande, spännande, romantiskt och omöjligt att sluta läsa. En unik roman man inte får missa!"

Och jag kan inte annat än att hålla med. Berättelsen om hur Katniss räddar sin lillasyster från en säker död genom att ta hennes plats i Hungerspelen är en berättelse som tål att vridas och vändas på. Det är en berättelse som du inte vill missa. Och det är den första delen i en planerad trilogi. Yaaay! (Men den första delen kan också läsas ensam som en avslutad historia.)

Om jag kunde drömma

Stephenie Meyer

Ja, men självklart. Ni har väl inte glömt vems blogg ni har svängt in på? Årets mest omtalade, älskade och hatade ungdomsbok. Av tonåringarna mest älskad. De flesta som har dissat den har haft en tendens att ha passerat 20-strecket ... Vill du se din tonåring i läskoma över julhelgen så är det här vad du ska ge honom/henne. Jo, faktiskt har mammorna i bokhandeln vittnat om grav kedjeläsning även hos sönerna. Det är alltså inte bara tjejer som gillar kick-ass vampyrer - och kärlek. (Det trodde ni inte. Men nu vet ni. De där fjuniga tonårsglinen är inte så känslolösa som de skulle vilja ge sken av, visar det sig. Om man tittar efter lite noggrannare, sådär.)

Boktjuven

Markus Zusak

En annan omtalad bok under hösten är berättelsen om Liesel som en dag plockar upp en bok från marken bredvid sin lillebrors grav. Det är dödgrävarens handbok och det är den första boken som Liesel stjäl. En våghalsig karriär som boktjuv har tagit sin början, allt från nazisternas bokbål till borgmästarens bibliotek innebär oanade möjligheter för Liesel. Och runt henne rasar hela tiden kriget. Att döden själv är vår berättare gör inte historien mindre intressant. Mer om boken kan ni läsa här. Fantastisk bok, utan att överdriva ett gram.

Min typ brorsa

Johanna Lindbäck

Nina bor med sin mamma i Umeå. En dag berättar Ninas mamma att hon har träffat en kille. På nätet. Och nu vill Ninas mamma att de ska åka och fira nyår med den här internetkillen i Luleå. Det vill absolut inte Nina, hon har ju sedan länge sett fram emot den fest som hon och hennes kompisar ska gå på på. Men efter mycket tjat så får Nina till slut finna sig i att följa med. Väl framme i Luleå har Nina plockat fram sin suraste min, men när de möts av internetkillens två söner på stationen så bestämmer sig Nina för att nyårsfirande i Luleå kanske, bara kanske, inte är så dumt ändå ... Roligt och allvarligt om livets alla oväntade vändningar - och om kärlek.

Tusen gånger starkare (pocket)

Christina Herrström

"Signe är 15 år och går i nian. I klassrummet är hon nästan osynlig, det är killarna som dominerar. Men en dag kommer en ny elev till klassen: Saga, en tjej med självförtroende och styrka. Hon är tusen gånger starkare än de andra och vågar ta plats på samma sätt som killarna. Signe och de andra blir nyfikna, saker och ting förändras i klassen. Men till vilket pris?"

Läs vad jag tidigare har skrivit om Tusen gånger starkare här.

Och så glömmer ni väl inte att Brisingr, den efterlängtade tredje delen i Christopher Paolinis serie om Eragon äntligen har kommit ut?

Sovay

"Sovay, Sovay all on a day
She dressed herself in man's array"

Men det räcker inte riktigt förstår ni. Utklädningskläder i all ära, men en liten gnutta innehåll brukar ofta räcka längre än den blankaste såpbubbla.

Jag har alltså läst Sovay av Celia Rees och jag är besviken. I korthet går handlingen ut på att den förtjusande vackra Sovay av en alldeles speciell anledning (hon vill hämnas på sin söta men intrigerande fästman) klär ut sig till stråtrövare och rånar en dilligens. Strax därpå visar det sig att både Sovays bror och far har försvunnit. Revolutionen pågår för fullt i Frankrike och Sovay befarar att det är dit de båda har begett sig.

Som tur är får hon i sitt sökande hjälp av en snygg och trofast son till gårdens förvaltare (Gabriel), en vacker och handlingskraftig amerikan (Virgil), och en eldig och förtjusande stråtrövare (kapten Greenwood), en bekymmerstyngd men så där oemotståndligt manlig nationalgardist (Léon) och sin snygga och samtidigt smarta bror (Hugh). Alla slås de hela tiden av hur utsökt vacker Sovay är och alla är de mer eller mindre kära i henne. Nåja, kanske inte hennes bror. (Fast det vete fan, vid närmare eftertanke ... ) Vi får i alla fall följa Sovay när hon kuskar runt mellan London, den engelska landsbygden och revolutionens Paris.

I början tar hon ett och annat initiativ själv, men så snart som hon får lite fler handlingskraftiga (och samtidigt vackra) män omkring sig, så slipper hon gudskelov besväret med att vara drivande själv. Jag menar, det finns ju faktiskt män med i handlingen som kan bestämma nu.

Sovay säger ibland indignerade saker i stil med att "det är bara för att jag är kvinna som ni tycker att jag inte ska följa med" när de omtänksamma männen vill skydda henne från fara. Så hon får följa med, lite på släptåg sådär. Vid något tillfälle får hon till och med skjuta någon för att imponera på den bredaxlade Léon. Men så fort männen har gett sig iväg för att göra alla de viktiga ärendena i Paris, så vimsar hon tyvärr direkt ut på gatorna i Paris utan sin trikolorrosett (vilket är det enda som männen hela tiden har uppmanat henne att ALDRIG glömma) och håller nästan på att bli giljotinerad för detta. Som tur är så blir hon räddad av den tjusiga Léon (som alla kvinnor vill ha - fast han inte kan kallas stilig i ordets rätta bemärkelse. Den egenskapen är ju olika viktigt för män som för kvinnor som ni ju säkert vet). Sovay blir så tacksam att hon genast slätar av honom.

"Han tog henne i sina armar igen och pressade henne mot väggen. Den här gången var hans kyssar mjukare, mindre enträgna, men samtidigt mer utforskande och minst lika intensiva. Hon besvarade hans smekningar med samma glöd. Hon andades snabbare och åtrån strömmade genom hennes kropp. Hon tappade greppet om tiden - deras omfamning hade kanske varat i timmar eller endast ett ögonblick - men till slut släppte han henne och hon visste att hon var hans, både till kropp och själ." (s. 337.)

Det här är värre än Stephenie Meyer. Och hon skriver ändå vampyr-Harlequin. Jag har liiiite högre förväntningar på Celia Rees (okej, mycket).

Det här var verkligen kasst, Celia.

(Fast ni kan sova gott i trygg förvissning om att Sovay inte levt förgäves - hon skapade nämligen ett nytt mode: en kortklippt, mycket chic frisyr som alla ville ha!)


Läs även andra bloggares åsikter om Sovay, Celia Rees

Jag tjuvar från Boktjuven

Ja, tanken var att jag skulle skriva lite om Boktjuven. Men eftersom Lena verkligen har en poäng med sin kommentar om att samma böcker valsar runt bland bloggarna tills de blir alldeles yra i huvudet (böckerna alltså - inte bloggarna) (eller förresten - take your pick), och Helena, Jessica och Ka - den sistnämnda hela två gånger - har lämnat sina rapporter, samt att vi redan har avhandlat en hel del här (puh, en hel liten länkorgie där ju!), så finns det verkligen inte särskilt mycket ork kvar till att snurra den stackars boken ett varv till.
Jag är rädd för att den ska bli åksjuk.

Ni har fattat - läs den, and so on.

Istället för att tycka mer så har jag bestämt mig för att citera tre på måfå utvalda ordsjok - och sedan får ni göra vad ni vill med dem. Så här kommer alltså Markus Zusak tre alldeles egna anledningar till att ni ska läsa Boktjuven:


"Åh, som molnen drumlade in och enfaldigt samlade sig på himlen.
Stora, korpulenta moln.
Mörka och trinda." (S. 87.)


"Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för dig om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär." (S. 333.)


" - EN TAVLA -
Rosa med dragspel.
(teknik: månsken på mörker)
(mått: 155 cm x instrument x tystnad)" (S. 458.)


Whi-hii, vad lätt jag gjorde det för mig där! Nästan skamligt. (Som tur var har jag knappt någon skam i kroppen.) Nu har jag inte tid att fuska med bokrecensioner mer, för nu ska jag titta på Kalenderflickorna. (De fuskar med kakor ser jag med ena ögat, så det verkar ju vara en film för mig.)

(Och ja, jag grät också på slutet.
En piratdrottning i tårar - well done, Mr. Zusak!)


Läs även andra bloggares åsikter om Boktjuven, Markus Zusak

Det överskattade Slutet

I Boktjuven (av Markus Zusak) läser jag något som jag går och vrider och vänder på i flera dagar:

VIKTIG INFORMATION: Döden är vår berättare.

"Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället alla de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig.
Det finns många saker att tänka på.
Det finns mycket berättelse."

Döden har alltså precis avslöjat avgörande händelser samt slutet på boken - ungefär mitt i boken. Och jag tänker: Genialt! (Med stort G.) Detta är boken jag har drömt om!

Jag inser plötsligt att jag ALDRIG läser för slutet. Pinsamt ofta smygkikar jag faktiskt på slutet redan efter ett par kapitel. Jag är inte mycket för spänning helt enkelt. Jag vill ha min läsning skräckfylld, underbar eller fascinerande - men inte spännande (jag har tillräckligt med spänning som det är, tack). Antagligen grundar sig även mitt ointresse för deckare i detta. Ni tror mig nog inte när jag säger att jag aldrig har ångrat att jag har tittat på ett slut. Därför fortsätter jag att göra det hela tiden.

En hemlighet: en god bok håller alldeles förträffligt för en liten smygkik på slutet. En dålig bok ... tja, fråga inte mig. Jag tar mig sällan igenom dåliga böcker. Inget slut i världen är värd en tråkig bok.

Jag läser för att kliva in i en annan värld; för att förtjusas av dialog, för att svepas med av stämningar, för att få nya tankar.

Ett exempel: Nalle Puh. Den ganska menlösa historien om en hög med pinnar som skyfflas runt når oanader höjder genom att bara vara. Slutet? Who gives a donkey's ass?

" 'Hallo, Eeyore," said Christopher Robin, as he opened the door and came out. 'How are you?"
'It's snowing still," said Eeyore gloomily.
'So it is.'
'And freezing.'
'Is it?'
'Yes,' said Eeyore. 'However,' he said, brightening up a little, ' we haven't had an earthquake lately.'
'What's the matter, Eeyore?'
'Nothing, Christopher Robin. Nothing important. I suppose you haven't seen a house or what-not anywhere about?'
'What sort of a house?'
'Just a house.'
'Who lives there?'
'I do. At least I thought I did. But I suppose I don't. After all, we can't all have houses.'
'But Eeyore, I didn't know - I always thought - '
'I don't know how it is, Christopher Robin, but what with all this snow and one thing and another, not to mention icicles and such-like, it isn't so Hot in my field about three o'clock in the morning as some people think it is. It isn't Close, if you know what I mean - not so as to be uncomfortable. It isn't Stuffy. In fact, Christopher Robin' he went on in a loud whisper, 'quite-between-ourselves-and-don't-tell-anybody, it's Cold.' "

Jag läser, jag förtjusas - och historien förtas inte ett dugg för att jag vet att Ior får sitt hus tillbaka till slut. Sådana böcker gillar jag. Fel - inte gillar. Älskar!

Och på något sätt känns det lite lustigt att jag inte kunde reda ut detta i huvudet förrän Döden talade om det för mig. Istället har jag gått runt och undrat vad det är för fel på mig. Men nu vet jag: jag är helt enkelt för fascinerad av Livet för att bry mig nämnvärt om Slutet.


(Ja, ja - det låter i alla fall bättre än Slutsmygläsare.)

Juliane, jag och vampyrerna

" 'Nu går vi upp mot Kvarnhagsplan', sa Juliane och lyfte sin långa kjol en aning. Snöflingorna fastnade i hennes utsläppta hår och blev till flyktiga juveler.
Jag fällde upp kragen på min svarta kappa och tänkte: 'Jag kommer långt bortifrån, där Natten alltid råder. Om solljuset faller på mig, förintas jag. Jag är Nattens undersåte.'
'Kom, syster i fördömelsen', sa Juliane.
(...)
'Vad heter två så förtjusande damer?' undrade den andre.
'Tyfoid-Mary', sa jag.
'Baronessan von Münchhausen', sa Juliane."

Idag har jag av olika anledningar tvingats till vila, och jag kan tala om att det är sådär lagom kul att tillbringa dagen i soffan en alldeles ledig och strålande vacker dag som denna (vilket ju under andra väderförhållanden skulle kunna låta som en dröm).

Som tur var hade jag varit förutseende och högaktningsfullt burit med mig hem ett exemplar av Inger Edelfeldts Juliane och jag (finns som En bok för alla) från jobbet. Detta är en av min uppväxts starkaste läsupplevelser - jag och min kompis fullkomligt avgudade den här boken omkring 11-års åldern. Jag mindes att det handlade om två tjejer som var var inne på det här med häxor, vampyrer och svart magi, och jag kom ihåg att de kallade sig Barbastella och Chiroptera (latinska namn på fladdermöss). Därefter blir minnena lite suddiga, så det var med stor förtjusning som jag i morse slog upp boken igen för första gången på 18 år (åh herregud, har det verkligen gått nästan två decennier?).

"Jag kände det som om Juliane och jag kom från en annan värld än alla människorna på gatan, som om vi var främmande hemlighetsfulla varelser och inte var dömd till samma långtråkiga liv som de.
'Tänk om man vore vampyr', sa jag
'Ja, det vore övermåttan mysigt', sa Juliane. 'Det gäller bara att bli biten.' "

Jag blev inte besviken. Förutom att jag kan sitta och titta på omslagsbilden i timmar (sådana där molnbeslöjade månar och gamla Draculaslott ritade jag jämt), så är boken pepprad med allt det som jag lärde mig att älska redan i min grönaste ungdom: skräck, hemsnickrade berättelser, häxerier och vilda drömmar och fantasier. Inte konstigt att jag älskade den här boken!

" 'Eller skicka upp oss till skolsyster. Tänk dig att gå upp till skolsyster och säga: Jo, det är så att jag har känt mig så konstig den senaste tiden; jag kan liksom inte hålla mig vaken på dagarna, och på nätterna vet jag inte riktigt vad jag gör. Mina hörntänder har blivit så långa, och inte har jag nån spegelbild heller.'
'Det är säkert blodbrist, skulle hon säga.'
'Och så skulle hon skriva ut en mör junker åt en att gnaga på, va?'
'Hoppeligen.' "

Ja, vad kan man säga? Vampyrfantasier fungerar precis lika bra idag som de gjorde för tjugo år sedan. They never go out of style. Och tur är väl det, för evigheten skulle helt enkelt inte vara densamma utan dem. Den skulle ju plötsligt bara vara ... otroligt lång. Framför allt känns det fantastiskt skönt att veta att jag ännu idag fortfarande känner precis som Juliane och Kim när jag läser den här boken. Det är precis vad mitt 11-åriga jag skulle ha önskat.

Hell så länge!

" 'Är det din pojkvän du har på väggen?
'Nej, det är det inte", sa jag.
'Han har alldeles ovanligt långa tänder. Nästan som en valross. Får han inte skavsår på hakan?' "

Ny bok av Celia Rees

Den 26 september kommer Sovay, en ny bok av Celia Rees, på svenska! HUUURRAAAA ylar alla vi som älskar Celia Rees och fånflinar maniskt av lycka. Och när vi ser vilka betyg boken har fått i England får vi nästan andnöd. Är det höst snart, är det höst snart, är det höst snart???



"Det är 1783. Som vild och vacker, bortskämd och egensinnig, börjar Sovay tröttna på sitt tråkiga liv på den engelska landsbygden. När hon inte sitter modell för en konstnär drar hon på sig en mansrock och rånar resenärer mitt på ljusa dan. Men hennes uppväxt har varken förberett henne på ett liv som vägrånare, lärt henne att försvara familjens heder eller att skydda sig från korruption och ondska. Snart är hon intrasslad i ett äventyr som mer och mer börjar likna en mardröm. En mörk historia om gäckande passioner och lömska intriger avslöjas för henne. Kommer hon att överleva, och i så fall, till vilket pris?

En glittrande historisk saga i vilken tjuvar och aristokrati, gott och ont och kvinnligt och manligt omkullkastas och rörs om med en hänförande effekt. Celia Rees har skrivit de uppskattade böckerna Häxa och Pirater och är äntligen tillbaka med en ny roman i historisk miljö med en kvinnlig protagonist som utmanar etablissemanget. Oändligt spännande och aktuellt på en och samma gång."

För er som hellre läser på engelska så finns Sovay redan i paperback, då hardcover och paperback släpptes samtidigt på engelska i Sverige (i juni). Ni andra får helt enkelt hålla er i några veckor till!

Tillägg 2 nov 2008: Nu har jag läst boken också! Recensionen hittar du här.

Tusen gånger starkare

Åh, hurra, här går man och blir sjuk några dagar, och när man kommer tillbaka så har bokhandeln formligen invaderats av nya böcker!! Borde kanske bli sjuk oftare om det är så det fungerar? ;-) (Skoja bara, chefen.)

Men gladast av allt blev jag nog över att Christina Herrströms Tusen gånger starkare äntligen har kommit i pocket! Jag citerar mig själv ur en tidigare blogg:

Ons 4 okt 2006 11:47

Oj oj oj - Christina Herrström har skrivit en ny ungdomsbok. (Hon har tidigare skrivit bland annat Ebba & Didrik och Glappet.) Och vilken bok sen! Den heter Tusen gånger starkare, och jag sträckläste ut den på en natt.

Tusen gånger starkare handlar om en helt vanlig högstadieklass i Sverige. Vi får följa den tysta Signe, och ta del av hennes tankar om hur hon upplever att saker och ting fungerar. Eller snarare inte fungerar, för Signe har precis börjat undra över var allt gick fel. När tappade hon bort sin röst, och hur kommer det sig att hon blev osynlig?

En dag kommer Saga till klassen. Saga har växt upp med sin pappa på en segelbåt och hon har bott i många olika länder. Hon känner inte till koderna. Hon känner inte till att flickor och pojkar förväntas att uppföra sig olika. När Saga kommer till klassen jublar lärarna. De har nämligen upptäckt att de råder en ”viss obalans” i klassen. Och Saga är precis vad Signes klass behöver - en stark tjej som kan lära de andra att ”ta plats”.

Tusen gånger starkare är en bok om de osynliga tjejerna, och om hur de blev osynliga. Det är en bok om vad som händer när tjejer börjar ställa krav. Och om lärare och föräldrar, trots ivrigt påhejande, egentligen är beredda på det?

Jag gick själv i en högstadieklass som lätt var tio gånger värre än Signes. Jag kände igen mig så att håren reste sig på armarna. Jag säger bara: läs! Och ge sedan till närmsta tonårstjej.

Utdrag ur boken:

”Där var småbarnen, de som just börjat skolan och deras lärare och föräldrar. De spelade brännboll.
Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: ”Flytta närmare allihop! Hon kan inte slå så långt!” Hela utelaget flyttade nära henne, så nära att de nästan stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvånad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som ”jag sa ju det”. En vuxen jävla man! Blickar utväxlades - vilken sopa hon är! ”Men slå nu då!” gnällde killarna i hennes eget lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till första pinnen - hon hade just gett bort fyra poäng till det andra laget, istället för att springa frivarv som hon hade föreställt sig. Jag bestämde mig för att stanna kvar och titta. Jag var arg.
Nästa som skulle slå var en kille. Han hade iver och seger i ögonen när han dansade ut för att slå iväg bollen, precis som flickan före. ”Backa nu då allihop! Det här kan bli farligt!” ropade samma pappa på utelaget och blinkade menande åt killen som genast morskade upp sig lite extra. Utelaget backade och spred sig, beredda på att han skulle klämma iväg bollen långt. Han missade alla tre gångerna. Men ingen stönade. Ingen skrattade. Ingen hummade menande. Alla översåg med det. Som om det var en högst tillfällig formsvacka, otur, kanske ojämnt underlag eller något.”

Läs! Och det är inget förslag, det är en order.

Saving the Best for Last

Alwilda presenterar ödmjukast:

Historien om de kvinnliga piraterna
Minerva Sharpes och Nancy Kingtons
sanna och märkliga äventyr

Den absolut bästa piratboken som jag har haft lyckan att komma över de senaste åren är en bok som tyvärr sålde slut ganska snabbt i bokhandeln. (Men tack och lov så finns det ju bibliotek!)

Pirater av Celia Rees är en ungdomsbok som passar från ca 13-14 år, men som även många twenty-somethings i min närhet har uppskattat. Celia Rees är en författare som jag får många frågor om av tonåringar, och många är också de som har kommit tillbaka för att läsa sig igenom hela hennes produktion efter att ha blivit förtrollade av Pirater.

De flesta av Rees böcker är riktigt bra, men Pirater står enligt mig i en klass för sig. Till skillnad från t ex den omtyckta Häxa av samma författare, så är Pirater mer äventyrlig och har ett lite högre tempo. Jag har visserligen hört en del (oftast lite mer ovana) läsare uppleva inledningen som lite svår och långsam - men när man väl har tagit sig igenom den så har jag aldrig hört någon som har ångrat sig! Pirater är helt enkelt en bok att älska. År 2005 blev Pirater framröstad som årets bästa bok i Bokias barn- och ungdomsbokklubb Låna & läs.



"En ny strålande äventyrsroman av författaren till Häxa! Här ställs vi öga mot öga med hjärtlösa plantageägare som är ofattbart förmögna, blodtörstiga pirater, och inte minst bokens två tuffa hjältinnor som trotsar konventionerna och riskerar allt för att undkomma ett fasansfullt öde. Men det är också en fantastisk kärlekshistoria och en actionspäckad skildring som levandegör ett stycke oförglömlig historia."

Presentation från Rabén & Sjögren.

Med detta avslutar jag min piratparad, för nu kliar det något alldeles vansinnigt i fingrarna efter att få tycka till om all semesterlitteratur som har slukats den senaste veckan ... !

Min typ brorsa

Som ni kanske minns så skulle jag tillbringa midsommarhelgen med Min typ brorsa, skriven av bokhoran Johanna Lindbäck. Nu blev det inte riktigt så, eftersom jag sträckläste ut boken på midsommaraftonens morgon, innan vi ens hade hunnit ge oss iväg på vår lilla midsommartripp. Jag tyckte med andra ord att den var underhållande - och mycket svår att lägga ifrån sig. Jag var helt enkelt tvungen att läsa klart den när jag väl hade börjat. På en gång. Man skulle kunna hävda att den borde ha en etikett på sig där det stod: Varning! Denna bok kan framkalla total läskoma och svår likgiltighet inför världsliga händelser såsom kontaktförsök från läsarens medmänniskor, födointag, helgdagsfiranden samt världskrig. För att undvika vätskebrist, vänligen anslut dropp.

Den hade suttit fint, den där varningsetiketten. Nu blev det snarast med blotta förskräckelsen som förste styrman kom iväg till årets midsommarfirande med sin piratdrottning, och man kan aldrig veta om han kommer att ha samma tur nästa gång ...

Min typ Brorsa kommer att bli ett stående tips vid mina besök till högstadie- och gymnasieskolorna i höst (och självklart i bokhandeln också). Boken är just nu utlånad till min kollegas 15-årige son, och jag ser ivrigt fram emot att få höra vad han tyckte efter semestern. Stilen påminner en del om Katarina von Bredows böcker, som ju är omåttligt populära, och det finns ett ständigt sug efter den här typen av realistiska böcker som man som ung kan känna igen sig i och relatera till. Det är kul med fler författare i den här omtyckta genren, och jag gillar verkligen Johanna Lindbäcks stil. Hon är träffsäker på ett helt annat sätt än exempelvis Denise Rudberg (vars stil jag ibland kan uppleva som lite väl enkel och schablonartad, även om hon är väl så populär), och jag gillar hur hon kan berätta om högst allvarliga saker med både humor och värme - utan att tappa vare sig intensitet eller trovärdighet. Jag spår en riktig kanonhöst för den här boken, och mängder av "brorsor" på önskelistorna till jul!


Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Lindbäck, Bokhora, Min typ brorsa,

Brorsan är äntligen hemma

... och nu ska vi fira midsommar ihop! Min typ brorsa är skriven av Johanna Lindbäck på Bokhora, som tidigare också har gett ut En liten chock.

Och nu har jag verkligen inte tid att sitta här mer, för det är alldeles för jobbigt att blogga med ena ögat i boken.

Ha en riktigt skön midsommarhelg, och tänk på att det finns inget dåligt väder så länge din bok dig gläder!


Läs även andra bloggares åsikter om Min typ brorsa, Johanna Lindbäck, Bokhora, En liten chock