Juliane, jag och vampyrerna

" 'Nu går vi upp mot Kvarnhagsplan', sa Juliane och lyfte sin långa kjol en aning. Snöflingorna fastnade i hennes utsläppta hår och blev till flyktiga juveler.
Jag fällde upp kragen på min svarta kappa och tänkte: 'Jag kommer långt bortifrån, där Natten alltid råder. Om solljuset faller på mig, förintas jag. Jag är Nattens undersåte.'
'Kom, syster i fördömelsen', sa Juliane.
(...)
'Vad heter två så förtjusande damer?' undrade den andre.
'Tyfoid-Mary', sa jag.
'Baronessan von Münchhausen', sa Juliane."

Idag har jag av olika anledningar tvingats till vila, och jag kan tala om att det är sådär lagom kul att tillbringa dagen i soffan en alldeles ledig och strålande vacker dag som denna (vilket ju under andra väderförhållanden skulle kunna låta som en dröm).

Som tur var hade jag varit förutseende och högaktningsfullt burit med mig hem ett exemplar av Inger Edelfeldts Juliane och jag (finns som En bok för alla) från jobbet. Detta är en av min uppväxts starkaste läsupplevelser - jag och min kompis fullkomligt avgudade den här boken omkring 11-års åldern. Jag mindes att det handlade om två tjejer som var var inne på det här med häxor, vampyrer och svart magi, och jag kom ihåg att de kallade sig Barbastella och Chiroptera (latinska namn på fladdermöss). Därefter blir minnena lite suddiga, så det var med stor förtjusning som jag i morse slog upp boken igen för första gången på 18 år (åh herregud, har det verkligen gått nästan två decennier?).

"Jag kände det som om Juliane och jag kom från en annan värld än alla människorna på gatan, som om vi var främmande hemlighetsfulla varelser och inte var dömd till samma långtråkiga liv som de.
'Tänk om man vore vampyr', sa jag
'Ja, det vore övermåttan mysigt', sa Juliane. 'Det gäller bara att bli biten.' "

Jag blev inte besviken. Förutom att jag kan sitta och titta på omslagsbilden i timmar (sådana där molnbeslöjade månar och gamla Draculaslott ritade jag jämt), så är boken pepprad med allt det som jag lärde mig att älska redan i min grönaste ungdom: skräck, hemsnickrade berättelser, häxerier och vilda drömmar och fantasier. Inte konstigt att jag älskade den här boken!

" 'Eller skicka upp oss till skolsyster. Tänk dig att gå upp till skolsyster och säga: Jo, det är så att jag har känt mig så konstig den senaste tiden; jag kan liksom inte hålla mig vaken på dagarna, och på nätterna vet jag inte riktigt vad jag gör. Mina hörntänder har blivit så långa, och inte har jag nån spegelbild heller.'
'Det är säkert blodbrist, skulle hon säga.'
'Och så skulle hon skriva ut en mör junker åt en att gnaga på, va?'
'Hoppeligen.' "

Ja, vad kan man säga? Vampyrfantasier fungerar precis lika bra idag som de gjorde för tjugo år sedan. They never go out of style. Och tur är väl det, för evigheten skulle helt enkelt inte vara densamma utan dem. Den skulle ju plötsligt bara vara ... otroligt lång. Framför allt känns det fantastiskt skönt att veta att jag ännu idag fortfarande känner precis som Juliane och Kim när jag läser den här boken. Det är precis vad mitt 11-åriga jag skulle ha önskat.

Hell så länge!

" 'Är det din pojkvän du har på väggen?
'Nej, det är det inte", sa jag.
'Han har alldeles ovanligt långa tänder. Nästan som en valross. Får han inte skavsår på hakan?' "