Igelkottens elegans

Så här kan det vara att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barbery:

(Katten Constitution har fått blåskatarr - men mystiskt nog utan någon uppenbar medicinsk orsak. Boven kan möjligtvis vara stress. Veterinäraspiranten i huset, en sympatisk kvinna med det något svårburna namnet Olympe, vågar sig på en förklaring.)

"- (...) När hon känner sig stressad får hon alltså inflammatorisk blåskatarr. Precis som kvinnor.

- Men varför skulle hon känna sig stressad? undrar jag halvhögt, för om Constitution lider av stressymtom, där hon ligger och latar sig som en annan prydnadskatt dagen lång och bara störs av välmenande veterinärexperiment som palpering av urinblåsan, då riskerar resten av djurvärlden att drabbas av kronisk panikångest.

- Enligt veterinären är det bara katten själv som vet det.

Och Olympe gör en liten missnöjd grimas.

- Paul (Josse) hade sagt åt henne att hon var tjock häromdagen. Man vet aldrig. Det kan vara allt möjligt."

Sommarrys

Nora ska tillbringa sommaren på landet hos sin mammas kompis Vanja, medan hennes mamma fotvandrar i Spanien för att "hitta sig själv". Men redan på bussen på väg till Ekeby börjar det hända konstiga saker. Busschauffören verkar kunna läsa hennes tankar, och Nora får konstiga sms från ett nummer som hon inte känner igen. Första natten hör hon en speldosa spela i rummet bredvid hennes, fast hon vet att hon är ensam på övervåningen. Och sedan är det det där gamla grå ödehuset, som Nora tycker att hon känner igen så väl ... men hur kan det vara möjligt?

För alltid ... av Ingelin Angerborn är en riktigt härligt spökig sommarrysare i bästa Maria Gripe-stil! Den passar alldeles perfekt som sommarläsning, och om man vill ha mer mysrys när den är slut, så är det bara att fortsätta med den lite tjockare Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe (en av de bästa krypande-rys-böcker som någonsin skrivits!). Båda böckerna passar för ca 9-14 år.

Den litterära poängen

Så. Jag tänkte komma till poängen med mina senaste två inlägg nu (jag har faktiskt aldrig hävdat att snabbhet skulle tillhöra mina främsta kvaliteter):

Det finns en anledning till att jag vinkar och ler ljuvt mot gubbar som håller på att köra över mig. Samma anledning får mig även att tipsa den veliga kunden om var de just nu kan köpa bandyklubbor till kampanjpris. Samt låtsas som om jag inte hörde det där om fantasy.

Sanningen, och anledningen, är nämligen att jag är ganska irriterande själv.

Jag är rysligt inkonsekvent, och njuter av det faktum att ingen kan tvinga mig till något annat. Jag gör knepiga val som jag inte bryr mig om att motivera för folk (är vegetarian och har inget körkort. Det är rätt så fascinerande hur provocerade människor kan bli av detta. För att inte tala om hur galna de blir när jag bara ler och struntar i att förklara mig. Till och med vegetarianer blir irriterade på mig för att jag inte har vett att vara vegetarian av rätt anledningar, och liksom därmed har förverkat min rätt att kalla mig vegetarian. Även om jag nu har varit det i 15 år.). Jag är irriterande sporadisk i mitt bloggande (nästan så att jag stör mig på mig själv lite då och då). Och i vissa svaga stunder cyklar jag faktiskt som en idiot.

Och därför, mina vänner - för att jag på något sätt vill försvara min rätt till tvivelaktigt leverne och irriterande infall - så försöker jag alltid att behandla andra som jag skulle vilja bli behandlad själv! Det är inte alltid jag lyckas (jag har skällt ut en elak tant på ICA Focus en gång som krävde att tjejen i kassan skulle nia henne), men förvånansvärt ofta går det.

Så jag kan inte säga annat än att jag förstår Marcus i Andreas Romans Vigilante (taa-daaa! Den litterära poängen!) alldeles utmärkt väl, men samtidigt förstår jag hans flickvän Helena ännu bättre. Hur tråkigt det än låter så har jag insett att diplomati nog ändå är världens melodi (ja, kära nån visst låter det supertråkigt?). Men helt enkelt för att om världen är lite mer tolerant, så lämnar det så mycket mer utrymme för annorlunda och intressanta människor (= inte alls tråkigt). Min värsta fasa är en värld är alla uppför sig likadant, tänker och tycker likadant, gör samma saker och helst vill ha samma kläder med (lite som nazi-Tyskland alltså). Därför låter jag idioterna hållas. De berikar helt enkelt min värld (och jag får känna mig lite smartare en stund).

Med det är inte svårt att förstå att Marcus faller för frestelsen. Det är trots allt en ständig kamp, varje dag. Och med detta sagt så tycker jag att ni nu genast ska läsa Vigilante! Det är nämligen en sällsynt tankeväckande och intressant bok.

And that's all I have to say today, folks!

Irriterande 2

När jag sedan kommer till jobbet, så finns det vissa dagar rätt så många äldre som tror att jag hjärndöd bara för att jag jobbar i en bokhandel istället för som civilingenjör eller simultantolk i Bryssel. (Somliga dagar är jag förstås benägen att hålla med dem.)

De säger:

"Och så slår du in boken lite enkelt bara. Bara vira lite papper runt. Inga krusiduller." (Javisst, det ska jag ordna.)
"Och så tar du bort prislappen också." (Javisst.)
"Den sitter på baksidan." (Jo, jag är medveten om det, det var jag som satte den där. Säger jag inte.)
Sedan vänder de ryggen medan jag tar bort prislappen.
"Tog du bort prislappen?" (Ja, det gjorde jag.)
"Jag såg inte att du tog bort prislappen." (Men det gjorde jag.)
"Får man inga snören??" (OkEJ, så du ville INTE ha den lite enkelt inslagen, utan alltså helt vanligt? Säger jag inte. Jag säger "självklart". Och sätter på fina snören i två färger för att bjuda till lite extra.)
"Den kostade 129:-." (Jajamensan, det stämmer bra det.)
"Vet du vad, nu är jag lite besvärlig. Jag kom på nu att jag nog ska ge ett presentkort istället. Det är ju så svårt med böcker ... man vet ju inte vad de har läst." (Nej, det är sant, men nu är den här alldeles ny, och dessutom så har vi 30 dagars öppet köp.)
"Ja, fast det vågar jag nog inte ändå." (Okej, inga problem alls. Ett presentkort, då alltså?)
"Ja ... på Intersport. Han önskar sig en bandyklubba, förstår du."

Ibland säger de bara:

”Jag vill ha en present men det får INTE vara en bok, för han tycker INTE om att läsa!” (Men sådan tur att du gick in just i bokhandeln då ...)

Eller:

”Nej usch, ingen fantasy - det ska vara en RIKTIGT bok! Han ska uppmuntras att läsa, och då ska det vara GOD litteratur”

Då händer det att jag känner lite för att jaga ut dem ur butiken med ett brännbollsträ. Bara lite litegrann.

(Jo, det kommer fortfarande att komma en poäng. Lovar.)

Irriterande 1

Vissa morgnar när jag cyklar till jobbet så har alla gubbarna i de stora bilarna glömt hur högerregeln fungerar. Om jag kommer på vägen från (deras) vänster, och ser dem och stannar cykeln, då stannar de också. Helst så att hela korsningen korkas igen och det blir direkt livsfarligt för mig att försöka cykla igenom. Det enda jag kan göra är att vänta ut dem. Jag ser ju mig själv som en ganska ansvarsfull mor, och vill helst inte riskera livet på min bebis innan ungen ens har hunnit bli född. Därför viftar jag lite att de ska köra och sluta att blockera hela korsningen. Av någon anledning brukar de då rivstarta och istället nästan köra över skolbarnen som just har börjat att gå över gatan framför deras bil.

Om jag istället kommer från (deras) höger, så brukar jag titta på dem för att se om de har sett mig. Ganska ofta pratar de dock i sin mobil, och då har de liksom inte tid att titta åt olika håll samtidigt. Men ibland ser de mig och saktar in lite. Då kan jag ibland luras att tro att de tänker släppa fram mig (högerregeln och allt det där, ni vet). Men precis när jag har fått upp farten så händer det ganska ofta att de helt plötsligt gasar på samtidigt. Och då upptäcker jag att de inte alls såg mig, utan i själva verket pratade i sin mobil (och följdaktligen var drabbade av temporär blindhet). Ibland är det snudd på att min cykel glidtacklar deras bil när jag tvärbromsar.

Då kan det somliga dagar hända att jag känner för att sticka ut framskärmen och repa deras bil. Bara lite litegrann.

(Lugn. Det här har en poäng. En litterär sådan till och med. Håll ut, bara.)

Alanya - Vägen följer hjärtat

Det här är en av mina favoriter i år - en riktigt härlig fantasybok med en cool tjej i huvudrollen! Vägen följer hjärtat är Iselin B. Alvestads (vilket namn, va? Det fattar man ju direkt att hon kan det här med fantasy.) debut, och för den blev hon tilldelad det norska förlaget Aschehougs debutantstipendium 2007.

Vägen följer hjärtat innehåller allt man kan önska sig: en cool tjej som huvudperson (inte så där värst vanligt, nej), lite lagom med nyfiken småförälskelse, en galen kung, ett gäng dvärgar, en trollkarl, slukbuskar, en otäck skog och lite allmänt rys och mys. Det är inte många sidor som är tråkiga i den här boken (kanske till och med ingen) och jag rekommenderar den VARMT! Uppföljaren Drakarna vaknar kommer redan efter sommaren, så det passar ju utmärkt att läsa den första delen i solstolen/i sitt rum med nedfällda persienner (medan solen gassar utanför. Ja, så gjorde i alla fall jag när jag var yngre, till mina stackars prövade föräldrars enorma förtret.).

Förlaget Tiden beskriver boken så här:

"Alanya växer upp i den sömniga och fredliga lilla byn Mumbyville tillsammans med sin "farbror" Pip och "faster" Munny. En dag invaderas byn av hemska ryttare som visar sig vara på jakt efter Alanya! Hon lyckas fly men farbrodern har inte samma tur utan tillfångatas av ryttarna. Tillsammans med trollkarlen Kasimir beger sig Alanya till huvudstaden för att försöka rädda sin farbror. Snart inser hon att hon inte är som andra flickor, och det som började som en uppgörelse med ondskan som lägrat landet, blir snart till en uppgörelse med hennes egen familj ... "

Ja, ni hör ju själva, det här är ju som gjort för skräcksvalkande, magpirrande sommarläsning! Men, hör ni, tycker inte ni också att den norska utgåvan är mycket finare?

Norge:

Sverige:

New Moon!!

Så gick månen upp, och i samma ögonblick vaknade jag med ett ryck ur min bebiskoma ...



Vad gör man egentligen av sitt spädbarn när både mamma och pappa vill gå på bio samtidigt?? Va? Kan inte någon vänlig själ tala om det för mig? Annars blir det väldigt jobbigt här till hösten ...

Kan ju inte vara kul för stackars lilla Pytte när mamma sitter och gråter över bioannonserna dag ut och dag in. Nä, det här hade jag nog inte riktigt tänkt igenom ...

Hyllbilliesarna och jag

Jag har fått tre nya kompisar. Billy, Billy och Billy heter de. De är superschyssta. Vi kallar dem the Hyllbillies. "Yii-haa!", säger de. Och "vi tycker nog att det behövs lite mera böcker här!". Ni fattar själva. Helt grymma killar.

Men. En sak de inte är så bra på är att sortera böcker. "Släng hit dem bara", säger de. "Vi är stora killar, vi orkar bära MASSOR!". Och det är ju bra. Men nu gillar ju jag att sortera. Men hur? Hur, hur, hur??? Det finns så många sätt. Pocket för sig? Eller inte, för då hamnar samma författare på flera ställen, och det är ju lite rörigt. Röra vill vi inte ha i de biffiga hyllorna (inte till att börja med i alla fall ... ), den får hålla sig till köket, badrummet, garderoberna och resten av lägenheten. Och källaren då. Och typ lite i bilen.

Men. Det blir ju SNYGGT att ha pocket för sig!

Så nu gäller det alltså att med handen på hjärtat försöka att känna efter precis hur ytlig jag är. Snyggt eller smart? Smart eller snyggt? Vill jag ens veta svaret? Om jag inte kommer fram till en lösning på det här snart så kommer Hyllbilliesarna tjata omkull mig tills jag bara gör som de säger och slänger in alltihop i ren panik. Och den lösningen är faktiskt helt klart sämst.

Wiiiiii ... zards!

Coming right at us!!

Den här var hur kul som helst

Jag pratar om Kartkatastrofen (Klant & kompani 1) av Ingelin Angerborn och Jenny Karlsson. Den handlar om tre barn (eller ja, fyra. Eller en hel skola om man nu ska vara noga.) som på sin friluftsdag ska orientera efter en enkel snitslad bana i skogen. Och det hade ju säkert kunnat gå jättebra. Om de bara hade följt snitslarna. Och om de verkligen kunnat läsa kartan i stället för att rita egna "du är HÄR" punkter på den. Eller om de i alla fall hade behållt skorna på.

Man kan helt enkelt lugnt hålla med om att Viktor, Vilma och Viking antagligen är de klantigaste barn som någonsin har vimsat runt i en skog. Om man inte kommer ihåg sina egna tappra orienteringsförsök i skolan vill säga. (Som när man till exempel trodde att en älg var en häst och sedan blev jagad genom hela skogen.) För i så fall är de nog bara de näst klantigaste. Men vansinnigt roliga i alla fall. Både i text och bild. Så man kan säga att om man inte gillar att skratta, då ska man nog undvika den här boken. Annars är den en alldeles utmärkt present, speciellt till ett barn i åldern 6-9 år. Gärna ett närstående barn, så att du får läsa boken själv också. Tänk att orientering kunde vara så kul!