Tusen gånger starkare

Åh, hurra, här går man och blir sjuk några dagar, och när man kommer tillbaka så har bokhandeln formligen invaderats av nya böcker!! Borde kanske bli sjuk oftare om det är så det fungerar? ;-) (Skoja bara, chefen.)

Men gladast av allt blev jag nog över att Christina Herrströms Tusen gånger starkare äntligen har kommit i pocket! Jag citerar mig själv ur en tidigare blogg:

Ons 4 okt 2006 11:47

Oj oj oj - Christina Herrström har skrivit en ny ungdomsbok. (Hon har tidigare skrivit bland annat Ebba & Didrik och Glappet.) Och vilken bok sen! Den heter Tusen gånger starkare, och jag sträckläste ut den på en natt.

Tusen gånger starkare handlar om en helt vanlig högstadieklass i Sverige. Vi får följa den tysta Signe, och ta del av hennes tankar om hur hon upplever att saker och ting fungerar. Eller snarare inte fungerar, för Signe har precis börjat undra över var allt gick fel. När tappade hon bort sin röst, och hur kommer det sig att hon blev osynlig?

En dag kommer Saga till klassen. Saga har växt upp med sin pappa på en segelbåt och hon har bott i många olika länder. Hon känner inte till koderna. Hon känner inte till att flickor och pojkar förväntas att uppföra sig olika. När Saga kommer till klassen jublar lärarna. De har nämligen upptäckt att de råder en ”viss obalans” i klassen. Och Saga är precis vad Signes klass behöver - en stark tjej som kan lära de andra att ”ta plats”.

Tusen gånger starkare är en bok om de osynliga tjejerna, och om hur de blev osynliga. Det är en bok om vad som händer när tjejer börjar ställa krav. Och om lärare och föräldrar, trots ivrigt påhejande, egentligen är beredda på det?

Jag gick själv i en högstadieklass som lätt var tio gånger värre än Signes. Jag kände igen mig så att håren reste sig på armarna. Jag säger bara: läs! Och ge sedan till närmsta tonårstjej.

Utdrag ur boken:

”Där var småbarnen, de som just börjat skolan och deras lärare och föräldrar. De spelade brännboll.
Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: ”Flytta närmare allihop! Hon kan inte slå så långt!” Hela utelaget flyttade nära henne, så nära att de nästan stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvånad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som ”jag sa ju det”. En vuxen jävla man! Blickar utväxlades - vilken sopa hon är! ”Men slå nu då!” gnällde killarna i hennes eget lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till första pinnen - hon hade just gett bort fyra poäng till det andra laget, istället för att springa frivarv som hon hade föreställt sig. Jag bestämde mig för att stanna kvar och titta. Jag var arg.
Nästa som skulle slå var en kille. Han hade iver och seger i ögonen när han dansade ut för att slå iväg bollen, precis som flickan före. ”Backa nu då allihop! Det här kan bli farligt!” ropade samma pappa på utelaget och blinkade menande åt killen som genast morskade upp sig lite extra. Utelaget backade och spred sig, beredda på att han skulle klämma iväg bollen långt. Han missade alla tre gångerna. Men ingen stönade. Ingen skrattade. Ingen hummade menande. Alla översåg med det. Som om det var en högst tillfällig formsvacka, otur, kanske ojämnt underlag eller något.”

Läs! Och det är inget förslag, det är en order.