fredag, juni 13

Boknörden attackerar

Tänk dig en av de trevligaste, klokaste och mest intressanta människorna du vet. Flytta den personen till Nya Zeeland i sisådär 20 år, och låt sedan henne (eller för all del honom) skriva en bok.

Eller förresten, det behövs ju inte. Linda Olsson finns ju faktiskt redan.

Jag har nu landat hemma med vinande huvud efter ett otroligt intressant och inspirerande möte med denna makalöst fascinerande kvinna. Jag hade så många frågor att det bara inte gick att få tyst på mig.

"Hur känns det att läsa sin text på svenska, när man har skrivit den på engelska men när svenska ändå är ens modermål?" (Ja, ni förstår ...)
(Det känns bra. Inläsningen av den förra boken flöt på fint och kändes jättebra. Fast vid något tillfälle snubblade hon visserligen över någon enstaka ordvändning som hon kände "inte riktigt kom av sig själv".)


"Har du någonsin funderat på att göra översättningarna själv?"
(Ja, det var faktiskt tanken från början, men hon ville gärna fila lite till på allt, så hon insåg snart att det skulle ta lika lång tid som att skriva en helt ny bok. Och då kändes det som om den tiden kanske var bättre använd till att faktiskt skriva en ny bok, istället för samma en gång till.)

"
Tror du att förläggarna i USA skulle ha velat ändra på Cecilia om hon hade varit en man?"
(Nej, det är inte säkert.)


"Jag upplever att text när man skriver till stor del färgas och formas av det språk som man skriver på, så till den grad att man kanske väljer att uttrycka samma sak på två helt olika sätt. Har du känt det?" (Anledningen till att jag frågade detta var att jag i ungdomen ibland roade mig med att skriva dikter på engelska, och sedan skriva om dem till svenska. Och det blev oftast långt ifrån likadant, även om kärnan var densamma.)
(Jo, därav problemet med att översätta själv. Det blir att man vill skriva boken två gånger istället för att översätta den. Vissa ord är dessutom extremt specifika på svenska, där det på engelska kan finnas 10 ord i lite bredare betydelse för samma företeelse.)


"Borde jag läsa dina böcker på engelska istället [inser när jag frågar att JA SJÄLVKLART! Hur dum är jag egentligen?]?"
(Ja, om man med nöje läser på engelska.)

När jag sedan fick upp farten så att jag knappt ens hann vänta på svaren (jag var så rädd att inte hinna fråga allt eller glömma bort någon viktig fråga) och började känna hur mina kollegors onda ögon fick det att börja ryka i hårtopparna, så bestämde jag att det för allas bästa nog var dags att retirera tillbaka till mitt igen.

Jag vet inte om Linda såg mina frågor svärma som galna flugor runt öronen på mig när jag tackade så mycket för hennes tid och svar, men precis när jag vände mig om för att gå så sa hon:

- Du får gå in på min hemsida, och skriva till mig där.

Säga vad man vill, men jag säger i alla fall att idag har vår bokhandel haft besök av en klok kvinnan med hjärtat på rätta stället.

(Linda Olssons svar är tagna ur mitt högst subjektiva och opålitliga minne, och ej ordagrant återgivna, så vänligen håll henne ej ansvarig för något som hon enligt mig här har sagt!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 kommentar:

Emm sa...

Jag är en av dom som tyckte väldigt mycket om; Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam ligger i min att läsa hög. Lyllo dig att få träffa författarinnan! :)