Magic. It can get a guy killed.

Den senaste tiden har jag mest läst Onämnbara Böcker - sådana som ni får höra om senare i vår, eller kanske aldrig, den som lever får se. Tyvärr, får man väl säga, för det är lite tråkigt att aldrig ha några böcker att skriva om. (Fast kul när de slår och jag får skryta om att jag redan har läst dem!)

Det allra sista jag läste var däremot en högst välkänd historia, nämligen Människohamn. Den är å andra sidan så känd att det knappt är någon mening att skriva något om den. Jag nöjer mig med att säga att den var väl värd väntan (stackarn har ju legat och väntat på mitt sängbord till den nästan växte fast i det) och sannerligen en bok i min smak. Jag älskar böcker som inte har tråkiga poliskommissarieslut, sådana finns det alldeles tillräckligt av i verkligheten, tack. Författare som inte har fantasi nog att tota ihop mer än vad jag skulle kunna läsa om i vilken dagstidning som helst göre sig alltså icke besvär.

Helt i denna anda läser jag nu The Dresden Files av Jim Butcher. Jag har fått låna de första tre delarna i serien av en välförsedd dealer i min vänkrets, och jag började på den första, Storm Front, igår. (Jo, det är faktiskt nästan ganska precis som med knark. Först får man en gratisfix eller två - och sedan är man fast och får hosta upp stålarna för att slippa abstinensen. Inte för att jag har någon erfarenhet av knark då. Men jag skulle gissa att det kan gå till så.)

Jag måste säga att jag känner mig extremt förväntansfull efter att ha somnat med de sista raderna i det första kapitlet på näthinnan igår:

"Paranoid? Probably. But just because you're paranoid doesn't mean that there isn't an invisible demon about to eat your face."