Fredag: Favorit i repris #2

Efter en fullkomligt hysterisk vecka som flög förbi med ett jetmotorvrål, så var det plötsligt fredag igen! Tack och lov så har det funnits tillfällen i mitt liv då jag har haft tid att läsa, skriva och fundera. Jag tycker att vi drömmer oss tillbaka till ett sådant tillfälle, njuter av att det faktiskt är fredag och förtränger att veckan är långt ifrån slut än (ja, ni trodde väl inte att alla var lediga bara för att det var helg?) ...



20 augusti 2007, kl. 14:41:


"För ett par år sedan läste jag Never let me go, en bok av Kazuo Ishiguro som med tiden visade sig vara en av de där böckerna som vägrar att lämna mitt huvud.

(Det finns ett par böcker som bor i mitt huvud. De viskar och fnittrar och knackar på mitt medvetande när de tycker att jag har glömt bort dem. En av dem som har bott där inne allra längst är Det blåser på månen av Eric Linklater. Dina och Dorinda, Guldpuman och Silverfalken, fru Häxelin och ja, faktiskt hela Medelby står ständigt redo med små kommentarer i mitt huvud. Och varje gång jag ser upp mot månen så lägger jag märke till om det blåser där, och om det gör det så ser jag till att akta mig mycket noga för den onda vinden.)

Jag tyckte i alla fall inte att Never let me go var så där himla värst speciell när jag läste den först. Tempot är mycket lågmält och långsamt, och jag minns att jag mest undrade vad författaren egentligen ville säga och varför han envisades med att säga det så otroligt långsamt. Efter att jag hade läst boken förstod jag. Det är helt nödvändigt att den här historien berättas exakt just så här.

Redan på sidan ett hade jag gissat åt vilket håll det drog, och först kände jag mig lite besviken över detta faktum. Så här i efterhand så tror jag att det är helt meningen att man ska misstänka vad som pågår, men ändå inte veta riktigt säkert, och att det är det som ger berättelsen dess unika känsla. Det är helt enkelt inte en bok som vill ge dig en överraskning på slutet. Det är en bok som vill att du ska tänka efter, och som vill väcka frågor som du kanske aldrig har ställt dig själv tidigare. Den är otäck. Och fullständigt genial.

Mycket av magin ligger som sagt just i sättet som den är berättad på. Tonen är ytlig, nästan lite kylig, som om någonting saknades. Och detta sätt att berätta på stämmer faktiskt perfekt överens med berättelsens kärna. Fast det tog ju ett tag innan jag fattade att det kanske hängde ihop. (Och det är ju därför det är Kazuo Ishiguro - och inte jag - som har skrivit den här boken.)

Ju mindre du vet om den här boken innan du börjar läsa den desto bättre. Ämnet har tagits upp många gånger, du har säkert tänkt på det en del själv - men du kanske aldrig har följt tanken fullt ut. Om du inte har läst Never let Me Go redan så vill jag gratulera till att du har en ytterst ovanlig läsupplevelse framför dig!"