Det överskattade Slutet

I Boktjuven (av Markus Zusak) läser jag något som jag går och vrider och vänder på i flera dagar:

VIKTIG INFORMATION: Döden är vår berättare.

"Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället alla de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig.
Det finns många saker att tänka på.
Det finns mycket berättelse."

Döden har alltså precis avslöjat avgörande händelser samt slutet på boken - ungefär mitt i boken. Och jag tänker: Genialt! (Med stort G.) Detta är boken jag har drömt om!

Jag inser plötsligt att jag ALDRIG läser för slutet. Pinsamt ofta smygkikar jag faktiskt på slutet redan efter ett par kapitel. Jag är inte mycket för spänning helt enkelt. Jag vill ha min läsning skräckfylld, underbar eller fascinerande - men inte spännande (jag har tillräckligt med spänning som det är, tack). Antagligen grundar sig även mitt ointresse för deckare i detta. Ni tror mig nog inte när jag säger att jag aldrig har ångrat att jag har tittat på ett slut. Därför fortsätter jag att göra det hela tiden.

En hemlighet: en god bok håller alldeles förträffligt för en liten smygkik på slutet. En dålig bok ... tja, fråga inte mig. Jag tar mig sällan igenom dåliga böcker. Inget slut i världen är värd en tråkig bok.

Jag läser för att kliva in i en annan värld; för att förtjusas av dialog, för att svepas med av stämningar, för att få nya tankar.

Ett exempel: Nalle Puh. Den ganska menlösa historien om en hög med pinnar som skyfflas runt når oanader höjder genom att bara vara. Slutet? Who gives a donkey's ass?

" 'Hallo, Eeyore," said Christopher Robin, as he opened the door and came out. 'How are you?"
'It's snowing still," said Eeyore gloomily.
'So it is.'
'And freezing.'
'Is it?'
'Yes,' said Eeyore. 'However,' he said, brightening up a little, ' we haven't had an earthquake lately.'
'What's the matter, Eeyore?'
'Nothing, Christopher Robin. Nothing important. I suppose you haven't seen a house or what-not anywhere about?'
'What sort of a house?'
'Just a house.'
'Who lives there?'
'I do. At least I thought I did. But I suppose I don't. After all, we can't all have houses.'
'But Eeyore, I didn't know - I always thought - '
'I don't know how it is, Christopher Robin, but what with all this snow and one thing and another, not to mention icicles and such-like, it isn't so Hot in my field about three o'clock in the morning as some people think it is. It isn't Close, if you know what I mean - not so as to be uncomfortable. It isn't Stuffy. In fact, Christopher Robin' he went on in a loud whisper, 'quite-between-ourselves-and-don't-tell-anybody, it's Cold.' "

Jag läser, jag förtjusas - och historien förtas inte ett dugg för att jag vet att Ior får sitt hus tillbaka till slut. Sådana böcker gillar jag. Fel - inte gillar. Älskar!

Och på något sätt känns det lite lustigt att jag inte kunde reda ut detta i huvudet förrän Döden talade om det för mig. Istället har jag gått runt och undrat vad det är för fel på mig. Men nu vet jag: jag är helt enkelt för fascinerad av Livet för att bry mig nämnvärt om Slutet.


(Ja, ja - det låter i alla fall bättre än Slutsmygläsare.)