tisdag, september 2

En fanpires bekännelse

Jag läser DN på nätet och hittar ett av Lena Kjersén-Edmans tappra försök att förstå Twilighthysterin.

Å, Lena, Lena ... om jag bara KUNDE förklara! Här sitter jag med alla mina litteraturpoäng (och med barn- och ungdomslitteratur som mitt stora kall i livet) och flinar lyckligt över Bella och Edward och fattar ingenting. Vad gick fel, undrar du. Ja, den som det visste ...

Jag gör ett försök att förklara (kanske också för att få en ledtråd till det här mysteriet själv). Vi vet redan att det finns en hel hög med saker att inte gilla. Vi har hört dem ungefär tusen gånger och därför kastar jag mig istället rakt in i vad jag faktiskt gillar:

* Jag gillar att det handlar om vampyrer.

* Jag gillar att vampyrerna är jättestarka och har massa coola superpowers. Det vill jag också ha.

* Jag gillar att en av dessa överjordiska varelser, trots att han är omringad av supercoola combat-vampyrbrudar, faktiskt faller för en helt vanlig, klumpig och hyfsat gnällig tjej. (Detta säger till mig: släpp några av dina duktighetskomplex - du behöver inte vara bäst på precis ALLT. Du kan inte laga mat, du har inte gett ut någon bok (än) och du har ingen bollkänsla, so what. Kärleken hittar dig ändå.)

*Jag gillar att den sexuella spänningen i de första böckerna når sin höjdpunkt i att de kysser varandra. Inget mer. Och Meyer skriver in så mycket sexuell spänning i detta att man blir alldeles matt. Och man MINNS. Man minns hur det faktiskt var i den avlägsna ljusgröna ungdom då en kyss var det mest fantastiska som kunde drabba en. Och sedan går man och kysser sin man så att han nästan ramlar baklänges i tvättkorgen. Och man låter det vara bra med det och han fattar ingenting. Men han ser plötsligt väldigt glad ut. (Okej, nu kom jag ifrån ämnet lite.) Men som Döden så klokt påpekar i Boktjuven: vi vet ju alla hur det slutar. Det är inte målet man är ute efter i Twilight - det är den svindlande resan dit.

*Jag gillar att Bella faktiskt blir helt AWESOME i slutet. Och typ kan bryta Edward på mitten bara hon råkar hosta lite för hårt åt hans håll (inte för att någonsin kommer att behöva hosta mer - men ändå). För det är vad jag har väntat på i hela serien. För det är vad jag skulle vilja ha - obegränsade möjligheter. Kunna läsa alla kurser på universitetet som jag skulle kunna önska mig (och några till), ha tid att skriva hundra böcker, resa över hela världen och ändå ha tid att slå min man i armbrytning varje dag. Om Bella inte hade blivit världens coolaste vampyr, om Meyer inte hade gjort henne till det - DÅ hade jag personligen slitit varenda bok i serien i småbitar och sedan grillat marshmallows över resterna.

* Och jag gillar Edwards boksmak.

" 'I'm glad Charlie has decided to let you out - you're sadly in need of a visit to the bookstore. I can't believe you're reading Wuthering Heights again. Don't you know it by heart yet?'
'Not all of us have photographic memories,' I said curtly.
'Photographic memory or not, I don't understand why you like it. The characters are ghastly people who ruin each others' life. I don't know how Heatcliff and Cathy ended up being ranked with couples like Romeo and Juliet or Elizabeth Bennet and Mr. Darcy. It isn't a love story, it's a hate story.' "

Cathy och Heatcliff är faktiskt helt förfärliga.

Men sist av allt skulle jag vilja påpeka - man MÅSTE inte gilla alla böcker. Jag avskyr massor av böcker som folk verkar tycka förfärligt mycket om. Som Svindlande höjder och Skumtimmen till exempel. Och det ser jag som min fulla rätt. Båda dessa böcker är stora succéer som jag med varm hand lämnar att älskas av andra. Själv är jag upptagen med mitt nästa svindlande läsäventyr.

8 kommentarer:

Fia sa...

I want to read it, I need to read it!

therese sa...

åh, vad bra du sammanfattade allt! jag har inte heller fattat grejen med Svindlande höjder. i alla fall inte boken, filmen var lättare att förstå. antagligen tjänstefel att säga så som bibliotekarie. :)

Anonym sa...

Tjingelig Alwilda!
Det var rätt längesedan jag skickade min vampyr-text till DN.
Lotta Olsson tycker att jag ska chatta med alla som tycker att jag är dum i huvudet (många)/inte dum i huvudet (många) på måndag.
Men chattandet överlåter jag åt redaktören.
Jag är så tacksam för svaren (om vuxnas fascination av vampyren Edward) som jag redan fått på bloggen från Helena och någon mer och nu också från dig.
Jag har i två dagar varit i Värmland och diskuterat böcker med över 500 16-åringar på två stora gymnasier.
De tonåringarna kände inte till Meyers vampyrböcker. Jag blev förvånad. Kanske är de redan så rädda för björnar i Värmland så de inte orkar bry sig om vampyrer? Eller är det läsning för folk som är minst 28 år, alternativt högst 15 år - vad tror du?
Eftersom DU, presis som jag, samtalar om böcker med en massa ungt folk så vill jag berätta om min "litteraturpedagogiska" dröm.
I den drömmen skulle två personer växelvis berätta för en barngrupp (ungdomsgrupp) om härliga böcker - men plötsligt överraska de unga genom att den ena bokprataren visar sig älska en bok som den andra inte uppskattar.
Vi skulle visa ungdomar att diskussioner inte är farliga och att "boktanter" (d v s vi) inte eftersträvar concensus.

Lena K E

Alwilda sa...

Hej Lena, jag har den stora äran att få berätta för dig att din dröm redan har slagit in!

Det du beskriver gör jag nämligen titt som tätt med min kollega Kersti Westin. Vi brukar bokprata i skolor ihop ibland, och vi har HÖGST olika smak - vilket ofta brukar framkomma under våra bokprat. Senast i våras utsatte vi sjundeklassare för detta i projektet "En bok åt alla". Och jag lovar - det är precis så kul som det låter!

Anonym sa...

Ack, den som fick lyss till en Alwilda och en Kersti.
Kul - dubbelkul!

helghälsar
glad
Lena K E

Anonym sa...

Jag arbetar också med att förmedla böcker till barn- och ungdomar, och jag har fastnat totalt för böckerna om Bella och Edward, och har hört många ungdomar och vuxna göra det också. Jag är inte blind för språket, men innehållet är inte dumt, tycker jag...

Nattkaja sa...

Man tackar för en mycket bra sammanfattning till varför man läser vampyböcker (i detta fall Twilight-serien)! Det är precis så jag känner också och man blir glad av att man inte är ensam om att tycka så. Min mor sa till mig en gång när jag var i tonåren att "det där vampyrintresset" skulle försvinna. Nu, ca 15 år senare, har det inte försvunnit, bara lugnat sig lite. I vilket fall som helst, mycket bra inlägg i debatten om Twilight!

Alwilda sa...

Nattkaja: Tack själv! Roligt att höra att allt roligt inte nödvändigtvis måste växa bort! Min pappa har alltid varit en stor inspirationskälla med sitt aldrig sinande monster- och vampyrintresse. Man måste ju inte bli tråkigare bara för att man blir äldre! :-)