Den litterära poängen

Så. Jag tänkte komma till poängen med det senaste inlägget nu.

Det finns en anledning till att jag vinkar och ler ljuvt mot gubbar som håller på att köra över mig, istället för att kasta cykeln efter deras bilar.

Sanningen, och anledningen, är nämligen att jag är ganska irriterande själv.

Jag är rysligt inkonsekvent, och njuter av det faktum att ingen kan tvinga mig till något annat. Jag gör knepiga val som jag inte bryr mig om att motivera för folk (är vegetarian och har inget körkort. Det är rätt så fascinerande hur provocerade människor kan bli av detta. För att inte tala om hur galna de blir när jag bara ler och struntar i att förklara mig. Till och med vegetarianer blir irriterade på mig för att jag inte har vett att vara vegetarian av rätt anledningar, och liksom därmed har förverkat min rätt att kalla mig vegetarian. Även om jag nu har varit det i 15 år.). Jag är irriterande sporadisk i mitt bloggande (nästan så att jag stör mig på mig själv lite då och då). Och i vissa svaga stunder cyklar jag faktiskt som en idiot.

Och därför, mina vänner - för att jag på något sätt vill försvara min rätt till tvivelaktigt leverne och irriterande infall - så försöker jag alltid att behandla andra som jag skulle vilja bli behandlad själv! Det är inte alltid jag lyckas (jag har skällt ut en elak tant på ICA Focus en gång som krävde att tjejen i kassan skulle nia henne), men förvånansvärt ofta går det.

Så jag kan inte säga annat än att jag förstår Marcus i Andreas Romans Vigilante (taa-daaa! Den litterära poängen!) alldeles utmärkt väl, men samtidigt förstår jag hans flickvän Helena ännu bättre. Hur tråkigt det än låter så har jag insett att diplomati nog ändå är världens melodi (ja, kära nån visst låter det supertråkigt?). Men helt enkelt för att om världen är lite mer tolerant, så lämnar det så mycket mer utrymme för annorlunda och intressanta människor (= inte alls tråkigt). Min värsta fasa är en värld är alla uppför sig likadant, tänker och tycker likadant, gör samma saker och helst vill ha samma kläder med (lite som nazi-Tyskland alltså). Därför är jag (nästan alltid) mycket vänlig mot folk som jag på något sätt uppfattar som irriterande. De berikar helt enkelt min värld (och så får jag ju känna mig lite smartare själv en stund).

Med det är som sagt inte svårt att förstå att Marcus faller för frestelsen. Det är trots allt en ständig kamp. Och med detta sagt så tycker jag att ni nu genast ska läsa Vigilante! Det är nämligen en sällsynt tankeväckande och intressant bok.

And that's all I have to say today, folks!