Nedsjunken i skräckträsket

Det finns en påtaglig risk att Bäbis kommer att födas med små huggtänder (eller åtminstone en liten söt djävulssvans). De senaste veckorna har jag nämligen funnit mig fullständigt oförmögen att kravla mig ur skräckträsket.

Det började med Fangland som jag läste med håret stående rakt upp (ganska imponerande bedrift faktiskt, med tanke på att mitt hår minst är en halvmeter långt). Första delen var visserligen klart otäckast, jag ringde hem till mina föräldrar (som jag vet har en viss vana av "monster-under-sängen-hantering") och gnydde om hur rädd jag var med jämna mellanrum. Men mamma konstaterade bara att "det var pappa med när han läste den", så ingen hjälp där med andra ord. Jag har fortfarande men av Torgus hotell, så jag tycker att vi kan sammanfatta den som en bra skräckis.

Efter detta skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle vilja läsa något nervlugnande, men o nej. Då känner man inte mig. När man är så rädd så man nästan svimmar så måste man ju självklart göra det lite värre. Tyvärr så verkade det inte finnas någon oläst skräck kvar hemma - och irriterande nog finns det inget bokbud man kan ringa när man har läst ut sin bok vid midnatt. Efter lite krafsande bland ungdomsböckerna lyckades jag i alla fall hitta Väktarens hemlighet, tredje delen i Joseph Delaneys serie Väktarens lärling. Hurra! I vanliga fall brukar jag nöja mig med att läsa första delen i ungdomsserier - jag hinner helt enkelt inte mer - men i det här fallet så känner jag mig tämligen säker på att även del 4 kommer att hitta till mitt nattduksbord.

Den största nackdelen med ungdomsböcker (ur min synvinkel då) är att de går alldeles för fort att läsa. Desperat kastade jag mig alltså nästa dag över hela Sveriges skräckdealer Helena för att se vad hon hade att rädda mig med. Jag behövde inte läsa mer än ett inlägg innan jag fick napp. Bag of Bones? Jo, den vet jag ju att hon har nämnt tidigare. Men har inte jag något defekt elände i någon bortglömd hög någonstans som heter något liknande ... Benrangel? Kan det vara samma bok?

Visst har jag det. Och visst är det det. Och fast jag måste uthärda plågan av att läsa detta mästerverk på svenska, så är jag trots allt väldigt, väldigt nöjd. Tack, Helena, I'll be back for more ...