lördag, november 1

Sovay

"Sovay, Sovay all on a day
She dressed herself in man's array"

Men det räcker inte riktigt förstår ni. Utklädningskläder i all ära, men en liten gnutta innehåll brukar ofta räcka längre än den blankaste såpbubbla.

Jag har alltså läst Sovay av Celia Rees och jag är besviken. I korthet går handlingen ut på att den förtjusande vackra Sovay av en alldeles speciell anledning (hon vill hämnas på sin söta men intrigerande fästman) klär ut sig till stråtrövare och rånar en dilligens. Strax därpå visar det sig att både Sovays bror och far har försvunnit. Revolutionen pågår för fullt i Frankrike och Sovay befarar att det är dit de båda har begett sig.

Som tur är får hon i sitt sökande hjälp av en snygg och trofast son till gårdens förvaltare (Gabriel), en vacker och handlingskraftig amerikan (Virgil), och en eldig och förtjusande stråtrövare (kapten Greenwood), en bekymmerstyngd men så där oemotståndligt manlig nationalgardist (Léon) och sin snygga och samtidigt smarta bror (Hugh). Alla slås de hela tiden av hur utsökt vacker Sovay är och alla är de mer eller mindre kära i henne. Nåja, kanske inte hennes bror. (Fast det vete fan, vid närmare eftertanke ... ) Vi får i alla fall följa Sovay när hon kuskar runt mellan London, den engelska landsbygden och revolutionens Paris.

I början tar hon ett och annat initiativ själv, men så snart som hon får lite fler handlingskraftiga (och samtidigt vackra) män omkring sig, så slipper hon gudskelov besväret med att vara drivande själv. Jag menar, det finns ju faktiskt män med i handlingen som kan bestämma nu.

Sovay säger ibland indignerade saker i stil med att "det är bara för att jag är kvinna som ni tycker att jag inte ska följa med" när de omtänksamma männen vill skydda henne från fara. Så hon får följa med, lite på släptåg sådär. Vid något tillfälle får hon till och med skjuta någon för att imponera på den bredaxlade Léon. Men så fort männen har gett sig iväg för att göra alla de viktiga ärendena i Paris, så vimsar hon tyvärr direkt ut på gatorna i Paris utan sin trikolorrosett (vilket är det enda som männen hela tiden har uppmanat henne att ALDRIG glömma) och håller nästan på att bli giljotinerad för detta. Som tur är så blir hon räddad av den tjusiga Léon (som alla kvinnor vill ha - fast han inte kan kallas stilig i ordets rätta bemärkelse. Den egenskapen är ju olika viktigt för män som för kvinnor som ni ju säkert vet). Sovay blir så tacksam att hon genast slätar av honom.

"Han tog henne i sina armar igen och pressade henne mot väggen. Den här gången var hans kyssar mjukare, mindre enträgna, men samtidigt mer utforskande och minst lika intensiva. Hon besvarade hans smekningar med samma glöd. Hon andades snabbare och åtrån strömmade genom hennes kropp. Hon tappade greppet om tiden - deras omfamning hade kanske varat i timmar eller endast ett ögonblick - men till slut släppte han henne och hon visste att hon var hans, både till kropp och själ." (s. 337.)

Det här är värre än Stephenie Meyer. Och hon skriver ändå vampyr-Harlequin. Jag har liiiite högre förväntningar på Celia Rees (okej, mycket).

Det här var verkligen kasst, Celia.

(Fast ni kan sova gott i trygg förvissning om att Sovay inte levt förgäves - hon skapade nämligen ett nytt mode: en kortklippt, mycket chic frisyr som alla ville ha!)


Läs även andra bloggares åsikter om ,

5 kommentarer:

Fia sa...

Ojojoj, du kanske menat att såga denna bok men det du skrivit fick totalt motsatt effekt på mig. Jag blev jättejätteintresserad av att läsa den! Det där stycket lät så romantiskt, men det som verkligen vann över mig var när du jämförde den med Stephenie Meyer och harlequin. Jag har hört så mycket om Meyer och väntar spänt på att få låna den på biblioteket, plus att jag verkligen haft mina harlequin-perioder och bara suger åt mig allt romantiskt som jag hittar. Det är lustigt hur olika vi alla är.. =)

Martina sa...

Medan jag däremot blir akut illamående av din recension (som är väldigt bra i sig - det är naturligtvis boken jag blir illamående av) och kanske speciellt av citatet. Argh, Harlequin! My sleaziness senses are tingling.

Den här boken ska jag hålla mig långt borta ifrån.

Piratdrottningen Alwilda sa...

Ja, men det var ju alldeles utmärkt! Jag är säker på att det finns läsare som kommer att älska den här boken också, så det var ju bra att det var tydligt vad det var som inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

Jag äääälskade "Pirater"! (Så mina förväntningar var visserligen VÄLDIGT höga.)

Och jag gillar Bella & Edward skarpt.

Men inte det här. Jag vill ha drivande tjejer i mina Rees-romaner.

Piratdrottningen Alwilda sa...

"Drivande tjejer"? Så heter det nog inte. Och hon är ju faktiskt ganska driftig i början, men sedan känns det helt enkelt inte som om hon får vara med och styra handlingen längre.

Ja, ja, det var en av Celia Rees sämre böcker i alla fall. Let's end it with that. :-)

Anonym sa...

Jag läste inte boken på riktigt samma sätt. Jag förstår vad du menar med många saker. Exempelvis att alla i boken är så snygga. Men jag tycker att Sovay är ganska drivande även senare i boken. Men hon får hjälp av och hjälper sina vänner som är män. Dessutom fick jag i slutet det till att Gabriel eventuellt var kär i Sovay, eventuellt i hennes bror, men mest i att kämpa för friheten. Och det sliskiga citatet var det enda av sitt slag på 365 sidor så det är väl inte riktigt harlequin. Jag håller med om mycket du skrev men verkligen inte fullt ut och boken är bitvis bättre än så.

Men visst var Pirater bättre!