Kvällen har hittills ägnats åt att panikläsa Linda Olssons nya bok, Sonat till Miriam. Jag hatar verkligen att panikläsa, men i det här fallet är anledningen synnerligen god - Linda Olsson kommer nämligen till oss på fredag. Ja, inte till barnbokhandeln då (vilket i och för sig hade varit en sjukt grym bedrift av mig), men till vår andra, stora bokhandel snett över torget. Jag tyckte väldigt mycket om Nu vill jag sjunga dig milda sånger (rekommenderas varmt till er som inte har läst den), så jag vill absolut ha läst hennes nya bok när hon kommer.
Men. Är den inte ... lite knepig? Eller är det bara för att det är så varmt som jag vill att det ska hända något lite fortare?
Jag har läst ca 100 sidor, och än har inte Adam förtrollat mig så som Veronika och Astrid gjorde. Jag vill inte komma med spoilers riktigt än, men jag säger som så att jag tycker mig uppleva en viss upprepning.
Trots detta har jag en bra känsla i magen. Det känns som om hon bygger upp boken fortfarande. Och kan hon bara leverera nu när hon har skruvat upp mina förväntningar i snart 100 sidor - då kommer allt att bli bra. Å, så bra det kommer att bli. Hoppas jag.
Jag är vid gott mod, och den som läser får se. (Alltså inte den som bloggar 5 1/2 meter ifrån boken. Så vad tusan gör jag här nu igen?)
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Olsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Sonat till Miriam
2 kommentarer:
Hehe, undrar alltid detsamma när jag fastnar framför bloggen för att "jag skulle ju bara blogga en liten-liten sak om boken jag läser" - ist för att läsa.
Jag skulle så gärna vilja veta om du läste till slut. Och vad du tyckte. Du förstår, min första bok skrev jag i nån sorts kreativ dvala, men min nya bok är helt och hållet min. Och om folk tycker mindre om den. hm, ja, då får jag väl leva med det. Men den bara kom till mig. Och jag försökte skriva den så gott jag kunde. Precis så var det.
allt gott från Auckland där det nu försöker bli sommar
Skicka en kommentar