Smekmånaden är över ...

... men det roliga har bara börjat! Igår fyllde Calle 1 hel månad (hurra, hurra, hurra, hurra!), och det är alltså dags för mig att våga mig ut i verkligheten igen. I alla fall litegrann. Och att börja blogga lite igen tycker jag känns sådär lagom avancerat. Nu dröjer det ju inte heller så länge till innan jag faktiskt kan börja konsumenttesta barnböcker på den tilltänkta målgruppen här hemma (ännu mer hurra!!).

Under månaden som har gått har jag dock upptäckt de svidande följderna av att inte jobba - man kan inte längre läsa alla nya böcker så fort de kommer ut. Inte ens bilderböckerna. Siv sover vilse (Pija Lindenbaum) kom ju till exempel ut i början av september, och jag håller på att förgås av längtan att få läsa den! För trots besök i bokhandeln - av just denna anledning - så har jag ändå inte lyckats med detta konststycke. Calle var helt enkelt inte på läshumör, utan lite mer på "gallskrika-hysteriskt"-humör.

Och, ja, let's face it. Trots att jag är en piratdrottning och normalt inte låter mig hunsas, så är det piratbebisen som står för de flesta besluten i den här familjen just nu. Och beslutet den här dagen var alltså att Grymme-Carl inte ville läsa, och då skulle minsann ingen annan få göra det heller (inte ens de livrädda kunderna som hukade för Carls vrede bakom hyllorna. De kommer inte våga öppna en bok på flera veckor av rädsla för repressalier).

Tja, vad ska man säga? Bör jag vara orolig över att bokslukar-genen kanske har hoppat över ett led? Ska jag kanske akutstarta lästräningen direkt? Själv har jag i alla fall fixat så att jag ska få hem en del läsexemplar av nyheter, och i december börjar jag jobba lite smått igen. Tills dess får jag blogga så gott det går om vad jag faktiskt lyckas läsa - och konstatera att jag i alla fall är en mycket stolt mor till en framtida piratkapten med osedvanligt starka lungor och mycket lovande diktatoriska talanger.