Ny skuta kapad!

Jepp. Jag har bytt upp mig. Den berömda sjörövarskeppsstegen ni vet; ju bättre skepp man har desto bättre skepp kan man kapa. Så nu skjuter vi det här i sank och räddar oss över till det nya flaggskeppet. Snyggare. Smartare. Bättre. Grymmare.

Mer Alwilda, helt enkelt.

Jag fäller härmed ut landgången och önskar eder varmt välkomna ombord till Piratdrottningen Alwilda!

(Svabbarna hittar ni lutade mot stormasten - var noga i hörnen. Och glöm för all del inte reselektyren. Ni kan lasta av era koffertar i skeppsbiblioteket.)

Äntligen! Now we all can sing the Bokhandelsblues!

Här kommer boken som jag har längtat efter i snart tio år! Det är inte nödvändigtvis så att kunden alltid har fel, men ibland är de verkligen ute och cyklar i cirklar runt trafikljusen. Tyvärr vågar jag inte skriva om roliga/vansinniga/hårresande frågor som dyker upp i bokhandeln längre, eftersom jag gav upp min anonymitet för ett par år sedan. Självklart vill jag ju inte hänga ut mina kunder, de är ju det bästa jag har! Men nu kan alltså både ni och jag få frossa loss med Jen Campbells Bokhandelsblues. Tråkigt nog har jag inte boken i min hand än, men självklart kommer en rapport så snart jag läst den. Jag var bara helt enkelt tvungen att tipsa om den ändå precis just idag, för om ni hittar den på bokmässan den här veckan så köööööp! (Leta efter Känguru förlag. Bara det här att Neil Gaiman har blurbat att den är rolig är ju ett helt köpargument i sig.) Glöm inte att stoppa tillbaka ögonen i huvudet efter avslutad läsning bara.

"Den som säger att det inte finns några dumma frågor har aldrig träffat någon som letar efter en ny bok av Anne Frank, någonting skrivet av Jane Eyre, George Orwells 1986 eller Enid Blytons skildring av en knarkarkvart. Och då kommer ändå ovanstående exempel från de minst korkade kunderna i den här boken. Följ med på en absurd, skrattretande, frustrerande och vansinnig tur i bokhandelsvardagen.
Här finns människorna som i stället för böcker vill ha barnpassning, någon som står i kön åt dem på posten, kortspelssällskap, mjölk och skruvmejslar. Möt också bedragare, hälare, missförstådda författare, smygnazister och kunden som bryter samman när boken hon tagit ledigt från jobbet för att läsa inte finns i lager. 

Jag läste en bok på sextiotalet. Jag kommer inte ihåg författaren, eller titeln. Men den var grön, och den fick mig att skratta. Vet du vilken jag menar? 

Om min dotter vill köpa ungdomsböcker, behöver du titta på något slags legitimation då? Hon fyllde tretton i helgen. Jag kan visa bilder på tårtan. Du kan räkna ljusen. 

Leder böcker elektricitet? 

"Så rolig. Så sorglig ... Läs den och sucka."
Neil Gaiman 

JEN CAMPBELL har en universitetsexamen i litteratur, arbetar i en bokhandel i London och är även verksam som poet och novellist."

Mirja och pojken i det rosa huset

Det finns en ny bilderbok just nu som alla, precis ALLA kunder helt utan undantag hittills har köpt när jag har visat dem den. Det är rätt så imponerande för en bilderbok som inte ingår i en känd serie det. Boken heter Mirja och pojken i det rosa huset och den är skriven av Sofia Nordin och illustrerad av Matilda Ruta.

Mirja har åkt till mormor och morfar på landet med sina föräldrar. Hon är sur, för landet är världens tråkigaste ställe. Det finns ju bara vuxna där. Mamma och pappa förstår inte alls varför Mirja är så sur, de har ju såna trevliga grillfester och så kan man ju bada! Men Mirja är inte imponerad.

"Jag fattar inte vad som är så roligt med grillfester. Eller havet. När man grillar luktar det som bränt kött i trädgården och havet är kallt och blött och smakar äckligt salt."

Precis när hon har bestämt sig för att vara sur hela sommaren, så säger mormor:

"-Det har flyttat in en familj med en pojke i det rosa huset. Han heter William och är fem år precis som du.
-Jaha, säger jag. Jag är fortfarande sur."

Men så behöver Morfar hjälp med att sätta potatis, och Mirja tar en surpaus. Medan de gräver så ser Mirja att det står ett par blanka, blåa gummistövlar som ser ut att vara lagom åt henne mitt på gräsmattan framför det rosa huset. Hon bestämmer sig för att ge William en ledtråd, för hur ska han annars kunna hitta henne? Snabbt och tyst som en ninja smyger hon bort till Williams hus. I en av de blåa stövlarna lägger hon en groddig potatis.

Efter middagen ser hon att de blåa stövlarna är borta. Hon blir lite fnissig när hon tänker på hur William försökt ta på sig stövlarna men inte fått ner foten. Men när hon går in igen för att lägga sig så hittar hon något alldeles bredvid dörrmattan. Det är en rund ljusgrå sten med lila trollformelstecken på. Först blir hon rädd att William är arg och försöker förtrolla henne, men så tar hon upp stenen och känner på den. Den känns snäll.

Mirja och pojken i det rosa huset är en underbart finurlig och mysig saga där äventyret hela tiden vibrerar i luften. William och Mirja ger sig in i en ordlös kommunikation med hemliga tecken i varje vrå. Matilda Rutas färgstarka, fantasieggande illustrationer förstärker den magiska och nästan labyrintliknande äventyrskänslan i boken. Texten är underbart träffsäker och slutet så fint att hjärtat blir alldeles solvarmt. Det här är en bok som jag definitivt kommer att köpa till mina barn!

Bokvarning: Skratta lagom! sa pappa Åberg

"Här är pappa Åberg, 36 år,
 en härlig söndagsmorgon.
I dag ska det bli hårda tag.
Men det vet han inte än!
Nu är det bara söndag, sol och trivsel ...
Pappa myser.
Pussel myser."

Så börjar den nya Alfonsboken Skratta lagom! sa pappa Åberg. Jag börjar med att lite stillsamt undra varför det är pappa Åberg och inte Alfons som är huvudperson i den här boken. Är det en bok till föräldrarna? Sedan funderar jag lite över uttrycket "hårda tag". I mina öron låter det ganska bisarrt, ungefär som något ur en pilsnerfilm. Jag läser vidare. Alfons och Milla bygger lekbygge för att storkusinerna ska komma. Storkusinerna kommer med sina leksaker, en mobiltelefon och en multi-space-amfibie-power-attack-jeep, och de raserar direkt det fina lekbygget! Självklart blir Alfons och Milla som galna. Detta hör pappa Åberg. Men istället för att lugnt och sansat reda upp situationen så stegar han in med domarrösten och bestämmer på ca 1,5 millisekund att allt är Alfons och Millas fel och att de ska "straffas". Det ska bli bestraffning i enrum.

Ungefär här känner jag mig rätt så häpen, och faktiskt ganska besviken. Det här kan jag inte läsa för mina barn, inte ens om flera år. Vuxna som "straffar" barn, och dessutom helt godtyckligt, är inget som de skulle förstå alls. Lite kallsvett bryter också ut när jag tänker på att det här är bokhandelns månadserbjudande och jag hoppas innerligt att allt snabbt ska vända till något oväntat smart.

Med stigande overklighetskänsla läser jag sedan om hur pappa Åberg får Alfons och Milla att skrika högt medan han slår ihop händerna hårt så att storkusinerna ska tro att det utdelas stryk där inne. Sedan öppnar han dörren.

"Nu är det er tur. In på rummet. Byte! Alfons och Milla ut. Bing och Benny in. Nästa straff."

Här är jag tvungen att slå ihop boken och titta på framsidan igen. Är det här verkligen den nya Alfonsboken? Ja, det verkar inte bättre. Jag läser alltså en Alfonsbok där pappa Åberg låtsas att han misshandlar två barn medan han får dem att skrika, för att få barnen utanför att tro att de står näst i tur? Okeeej. Med en sjunkande känsla läser jag om hur pappa Åberg ändrar sig till att storkusinernas straff får bli att de ska städa istället. Ingenstans berättar han att han inte hade tänkt slå dem. Det blir Alfons och Milla som i ett svagt ögonblick avslöjar det. Lite godtyckligt sådär. (Igen.)

Det här är som sagt inte en bok jag kommer att läsa för mina barn. De skulle bli totalförvirrade och ganska oroade tror jag. De vet inte vad stryk är, de har aldrig hört ordet straff användas så och de skulle ha oerhört svårt att förstå varför en vuxen skulle bete sig på det här viset. Och faktum är - vad i hela friden är den här charaden egentligen bra för? Är inte hot om våld ett brott i Sverige? Rent litterärt har jag dessutom mycket svårt att tro på att den normalt sett kloke pappa Åberg skulle bete sig så här. Pappa Åberg, eller vilken rationell förälder som helst för den delen, skulle i min värld bara ha talat om för alla barnen (för han HAR ju faktiskt hört hur allt gick till, det framkommer tydligt i slutet) att så här beter man sig inte, nu städar ni upp, storkusinerna hjälper till att bygga upp lekbygget igen, var snälla mot varandra och så är det bra med det. Nu får jag det konstiga intrycket av att han är rädd för storkusinerna på något vis, och inte bara vågar säga till dem rakt av utan måste ta till hot om våld. "Lite tveksam moral", valde min kollega att kalla det. (Hon är snällare än jag.)

Skratta lagom! sa pappa Åberg är för mig en gigantisk besvikelse och något av det sämsta i barnboksväg jag läst på länge. En pappa som skrämmer barn med våld för att han i slutändan vill framstå som smart? Eller vad? Det hjälper tyvärr inte att illustrationerna fångar alla uttryck fint (*barnens tårar och förtvivlan när de tror att pappa Åberg tänker slå dem för något de inte har gjort*). För ovanlighetens skull utfärdar jag idag alltså en varning istället för ett boktips. Detta är för mig en historia från en annan tid som placerats i en modern miljö, men utan att på något vis ha ett aktuellt tema eller ämne. Därför framstår boken bara som förvirrande, underlig och oroande i ett samhälle som förbjöd barnaga redan 1979. Consider yourselves warned.


Tillägg 18 september 2012: Jag tycker att om Gunilla Bergström istället hade låtit Alfons pappa återberätta enrumsbestraffningen som en händelse ur sin egen barndom (efter en liknande inledning men med en lite mer sansad hantering från hans sida), så hade boken fungerat mycket bättre. Då hade perspektivet förr vs nu funnits med på ett helt annat sätt och man hade lättare kunnat inleda ett bra samtal med barnet om hur tiderna förändras och hur det kunde vara förr. Som historien ser ut nu är den bara förvirrande (och i mina ögon även ganska hårresande).

Ett hus utan speglar

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén (illustrerad av Moa Schulman) är en riktigt spännande och mystisk historia som man inte gärna vill lägga ifrån sig. Thomasine är elva år och bor tillsammans med sin pappa i deras gamla släkting Henriettas stora hus. Henrietta var en gång i tiden en firad skådespelerska, men nu ligger hon för döden. Thomasines kusiner och deras föräldrar flyttar också in i huset för att vaka vid dödsbädden. Först tycker Thomasine bara att det är roligt, men snart börjar det hända mystiska saker ... Varför finns det inga speglar i huset? Och vem är egentligen den där lilla flickan i sjömanskostym som Signe säger att hon har lekt med? Men det är inte förrän de hittar det åttkantiga rummet med husets alla speglar i som det börjar hända saker på allvar!

Ett hus utan speglar är en vacker och gåtfull berättelse om livet och hur svårt det kan vara att möta det. Boken är väldigt sorglig på sina ställen men den innehåller samtidigt mycket hopp och värme. Det är en berättelse med många funderingar om livet och döden som stannar kvar med läsaren länge. Mårten Sandén har verkligen lyckats med att skriva en bok som inte bara ger kalla rysningar längs ryggraden utan som också är riktigt gripande, Ett hus utan speglar fick i alla fall mig att tänka efter en hel del och dessutom gråta en liten skvätt på slutet. En riktigt, riktigt bra bok helt enkelt! Jag skulle rekommendera boken för ca 9-13 år.

"Var har du varit, Signe?" Hon log mot mig när jag vände mig om. Hon såg helt oskadd ut.
"Jag träffade någon", sa hon. "Vi lekte lite." 

Viktig samhällsinformation: J.K. Rowling - The Casual Vacancy

J.K. Rowlings nya bok The Casual Vacancy släpps på engelska den 27 september, och enligt förlaget Wahlström & Widstrand bör den vara översatt och redo för utgivning i Sverige ungefär till november. (Japp, årets julklapp alltså.) Boken är ca 500 sidor lång och handlingen beskrivs så här: 

"När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock.

Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara.

Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden?
The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor."

Jag kan inte sluta tänka på att det måste vara sjukt nervöst för Rowling att släppa den här boken ifrån sig. Till och med ännu värre än för andra författare kanske, för hon vet ju verkligen att varenda rad, varenda mening kommer att granskas av bokstavligen miljontals kritiska ögon. Hjälp. Om inte det är skrivkrampsframkallande så vet inte jag.

Först fattade jag det som att den här boken skulle vara en deckare, men nu är jag mer osäker (tack och lov). Tyvärr är jag så osugen på att läsa deckare att det inte ens hjälper att det är Rowling som är författaren. Men nu har jag blivit en smula mer intresserad, ingen poliskommissarie har nämnts än i alla fall. Puh!

Men inte kan jag vänta på den svenska utgåvan. Det här blir en sådan där bok som det gäller att läsa samma dag den släpps på engelska, för redan dagen därpå kommer den att vara sönderanalyserad på nätet. De flesta har ju säkert väldigt höga förväntningar, mina är dock (konstigt nog) ganska låga. Kanske blir jag överraskad? Jag hoppas det. Spännande ska det bli i alla fall!

Bockarna Bruse på Badhuset

-Bää-ää-ää-äää!

Det var en gång tre bockar som alla hette Bruse. Japp, du känner dem också va? De där typerna som skickar det elaka trollet på stackaren som kommer efter dem, bara för att på enklast vis rädda sitt eget skinn. Nåväl. Den här sommaren har det hänt något. Precis som tidigare år så ska ju bockarna såklart gå till vallen för att äta sig feta på våfflor. Men när de närmar sig bron så får de syn på något som de inte sett förut. En ny skylt som det står "BADHUS 200 m" på, som pekar åt ett helt annat håll än "FÄDBOVALL"-skylten.

"-Kan vi inte sticka dit i år? frågade mellanbocken. Det är så tråkigt där uppe på vallen. Bara gå där och brä-ä-ä-ka hela sommaren.

-Please? sa den minsta. Då slipper vi gå över bron också. Det är så läskigt med trollet.

Den största bocken strök sej över skägget. 

-Tja-a-a, vi kan gå dit och kolla, men jag lovar inget, sa han."

Och så går bockarna Bruse till badhuset i stället. Där får de bland annat lära sig att det är dyrt att gå på badhus, att man inte bara måste du-uscha innan man hoppar i bassängen utan man måste faktiskt ha ba-a-adklä-ä-ä-äder också. Men slipper de verkligen trollet? (Eller är det förbjudet att bara sitta lite under trappan till  rutschkanan, kanske?)

Det här är en av de absolut underbaraste bilderböcker jag har läst på länge. Fantastiskt, barnsligt, fint, myllrande och träffande illustrerat av Gry Moursund. Listigt, finurligt och framför allt roligt skrivet av Björn F. Rörvik och som grädde på våfflan översatt från norskan av Pija Lindenbaum. Text och bild i fullständigt enastående harmoni. Och det här med att skruva klassiska sagor - underbart! Älskar det. Ungarna älskar det. HUR kan ingen ha gjort det förut? (Eller har de det och jag har missat det bara?) I vilket fall som helst: I want more! Vill passa på att ge en stor eloge till Lilla Piratförlaget också, som har sett till att ge ut denna fullständigt sprakande lilla smällkaramell till bok i Sverige. Det första jag ska göra när jag har tryckt iväg det här är att kolla resten av deras utgivning. Och om ni inte har förstått det redan - det här är alltså en bok som ni bara inte får missa. HÖR NI MEJ? Jag upprepar: NU MISSAR NI INTE BOCKARNA BRUSE PÅ BADHUSET! Snart i handen på ett barn nära dig.

Ett, två, testing, testing ...

Whooaa! It's aaaliiivee!

Jaha men okej då. Lika bra att rivstarta då.

Verklighetsprojektet - Isabella Nilsson

Verklighetsprojektet av Isabella Nilsson (X Publishing)

Verklighetsprojektet är egentligen inget annat än en årsredovisningsrapport gällande klient nr. 920503. En klient som har tappat tråden och som O'boypaketet, T-shirten med maratontryck, John Blund och alla de andra gör sitt bästa för att försöka återförankra lite bättre i verkligheten. Hela historien har faktiskt gett den ihoplimmade glaskaraffen magsår. Och frågan är vilken sida Fröken Missmod egentligen står på? Man kan nästan tycka att hon mer har stjälpt än hjälpt ibland.

Verklighetsprojektet är en annorlunda bok om livet. En bok om att flytta hemifrån, den härliga men ack så svåra kärleken och om att försöka hitta sin tråd igen. Få lite fotfäste.

Precis liksom livet är ibland så är det inte nödvändigtvis så att man kommer så där jättelångt som man hade tänkt sig, i alla fall inte rent fysiskt. Ibland hamnar man rent utav där man började igen. Omgivningarna ser ungefär likadana ut som de gjorde i starten. Men det betyder inte att man inte har gjort en vindlande, svindlande resa ändå. Eller att man är likadan inuti. Inte alls.

Verklighetsprojektet passar framför allt lite äldre tonåringar och unga vuxna som vill läsa något kul som samtidigt utmanar lite. Som kanske står på tröskeln ut i livet och känner att tråden glider en smula i handen på dem. Verklighetsprojektet är en underlig liten bok som får dig att suga på varenda mening. Vända och vrida på händelserna. Grubbla. Och det är ingen dålig bedrift det.

Bokbloggarträff i Göteborg på söndag!

Oavsett om jag nu kommer ihåg hur en bok ser ut eller ej, så hittar ni mig i alla fall här på söndag!

Kom ni också, vetja! (Anmälan enligt länken ovan.)