en härlig söndagsmorgon.
I dag ska det bli hårda tag.
Men det vet han inte än!
Nu är det bara söndag, sol och trivsel ...
Pappa myser.
Pussel myser."
Så börjar den nya Alfonsboken Skratta lagom! sa pappa Åberg. Jag börjar med att lite stillsamt undra varför det är pappa Åberg och inte Alfons som är huvudperson i den här boken. Är det en bok till föräldrarna? Sedan funderar jag lite över uttrycket "hårda tag". I mina öron låter det ganska bisarrt, ungefär som något ur en pilsnerfilm. Jag läser vidare. Alfons och Milla bygger lekbygge för att storkusinerna ska komma. Storkusinerna kommer med sina leksaker, en mobiltelefon och en multi-space-amfibie-power-attack-jeep, och de raserar direkt det fina lekbygget! Självklart blir Alfons och Milla som galna. Detta hör pappa Åberg. Men istället för att lugnt och sansat reda upp situationen så stegar han in med domarrösten och bestämmer på ca 1,5 millisekund att allt är Alfons och Millas fel och att de ska "straffas". Det ska bli bestraffning i enrum.
Ungefär här känner jag mig rätt så häpen, och faktiskt ganska besviken. Det här kan jag inte läsa för mina barn, inte ens om flera år. Vuxna som "straffar" barn, och dessutom helt godtyckligt, är inget som de skulle förstå alls. Lite kallsvett bryter också ut när jag tänker på att det här är bokhandelns månadserbjudande och jag hoppas innerligt att allt snabbt ska vända till något oväntat smart.
Med stigande overklighetskänsla läser jag sedan om hur pappa Åberg får Alfons och Milla att skrika högt medan han slår ihop händerna hårt så att storkusinerna ska tro att det utdelas stryk där inne. Sedan öppnar han dörren.
"Nu är det er tur. In på rummet. Byte! Alfons och Milla ut. Bing och Benny in. Nästa straff."
Här är jag tvungen att slå ihop boken och titta på framsidan igen. Är det här verkligen den nya Alfonsboken? Ja, det verkar inte bättre. Jag läser alltså en Alfonsbok där pappa Åberg låtsas att han misshandlar två barn medan han får dem att skrika, för att få barnen utanför att tro att de står näst i tur? Okeeej. Med en sjunkande känsla läser jag om hur pappa Åberg ändrar sig till att storkusinernas straff får bli att de ska städa istället. Ingenstans berättar han att han inte hade tänkt slå dem. Det blir Alfons och Milla som i ett svagt ögonblick avslöjar det. Lite godtyckligt sådär. (Igen.)
Det här är som sagt inte en bok jag kommer att läsa för mina barn. De skulle bli totalförvirrade och ganska oroade tror jag. De vet inte vad stryk är, de har aldrig hört ordet straff användas så och de skulle ha oerhört svårt att förstå varför en vuxen skulle bete sig på det här viset. Och faktum är - vad i hela friden är den här charaden egentligen bra för? Är inte hot om våld ett brott i Sverige? Rent litterärt har jag dessutom mycket svårt att tro på att den normalt sett kloke pappa Åberg skulle bete sig så här. Pappa Åberg, eller vilken rationell förälder som helst för den delen, skulle i min värld bara ha talat om för alla barnen (för han HAR ju faktiskt hört hur allt gick till, det framkommer tydligt i slutet) att så här beter man sig inte, nu städar ni upp, storkusinerna hjälper till att bygga upp lekbygget igen, var snälla mot varandra och så är det bra med det. Nu får jag det konstiga intrycket av att han är rädd för storkusinerna på något vis, och inte bara vågar säga till dem rakt av utan måste ta till hot om våld. "Lite tveksam moral", valde min kollega att kalla det. (Hon är snällare än jag.)
Skratta lagom! sa pappa Åberg är för mig en gigantisk besvikelse och något av det sämsta i barnboksväg jag läst på länge. En pappa som skrämmer barn med våld för att han i slutändan vill framstå som smart? Eller vad? Det hjälper tyvärr inte att illustrationerna fångar alla uttryck fint (*barnens tårar och förtvivlan när de tror att pappa Åberg tänker slå dem för något de inte har gjort*). För ovanlighetens skull utfärdar jag idag alltså en varning istället för ett boktips. Detta är för mig en historia från en annan tid som placerats i en modern miljö, men utan att på något vis ha ett aktuellt tema eller ämne. Därför framstår boken bara som förvirrande, underlig och oroande i ett samhälle som förbjöd barnaga redan 1979. Consider yourselves warned.
Tillägg 18 september 2012: Jag tycker att om Gunilla Bergström istället hade låtit Alfons pappa återberätta enrumsbestraffningen som en händelse ur sin egen barndom (efter en liknande inledning men med en lite mer sansad hantering från hans sida), så hade boken fungerat mycket bättre. Då hade perspektivet förr vs nu funnits med på ett helt annat sätt och man hade lättare kunnat inleda ett bra samtal med barnet om hur tiderna förändras och hur det kunde vara förr. Som historien ser ut nu är den bara förvirrande (och i mina ögon även ganska hårresande).
