Den litterära poängen

Så. Jag tänkte komma till poängen med det senaste inlägget nu.

Det finns en anledning till att jag vinkar och ler ljuvt mot gubbar som håller på att köra över mig, istället för att kasta cykeln efter deras bilar.

Sanningen, och anledningen, är nämligen att jag är ganska irriterande själv.

Jag är rysligt inkonsekvent, och njuter av det faktum att ingen kan tvinga mig till något annat. Jag gör knepiga val som jag inte bryr mig om att motivera för folk (är vegetarian och har inget körkort. Det är rätt så fascinerande hur provocerade människor kan bli av detta. För att inte tala om hur galna de blir när jag bara ler och struntar i att förklara mig. Till och med vegetarianer blir irriterade på mig för att jag inte har vett att vara vegetarian av rätt anledningar, och liksom därmed har förverkat min rätt att kalla mig vegetarian. Även om jag nu har varit det i 15 år.). Jag är irriterande sporadisk i mitt bloggande (nästan så att jag stör mig på mig själv lite då och då). Och i vissa svaga stunder cyklar jag faktiskt som en idiot.

Och därför, mina vänner - för att jag på något sätt vill försvara min rätt till tvivelaktigt leverne och irriterande infall - så försöker jag alltid att behandla andra som jag skulle vilja bli behandlad själv! Det är inte alltid jag lyckas (jag har skällt ut en elak tant på ICA Focus en gång som krävde att tjejen i kassan skulle nia henne), men förvånansvärt ofta går det.

Så jag kan inte säga annat än att jag förstår Marcus i Andreas Romans Vigilante (taa-daaa! Den litterära poängen!) alldeles utmärkt väl, men samtidigt förstår jag hans flickvän Helena ännu bättre. Hur tråkigt det än låter så har jag insett att diplomati nog ändå är världens melodi (ja, kära nån visst låter det supertråkigt?). Men helt enkelt för att om världen är lite mer tolerant, så lämnar det så mycket mer utrymme för annorlunda och intressanta människor (= inte alls tråkigt). Min värsta fasa är en värld är alla uppför sig likadant, tänker och tycker likadant, gör samma saker och helst vill ha samma kläder med (lite som nazi-Tyskland alltså). Därför är jag (nästan alltid) mycket vänlig mot folk som jag på något sätt uppfattar som irriterande. De berikar helt enkelt min värld (och så får jag ju känna mig lite smartare själv en stund).

Med det är som sagt inte svårt att förstå att Marcus faller för frestelsen. Det är trots allt en ständig kamp. Och med detta sagt så tycker jag att ni nu genast ska läsa Vigilante! Det är nämligen en sällsynt tankeväckande och intressant bok.

And that's all I have to say today, folks!

Irriterande

Vissa morgnar när jag cyklar till jobbet så har alla gubbarna i de stora bilarna glömt hur högerregeln fungerar. Om jag kommer på vägen från (deras) vänster, och ser dem och stannar cykeln, då stannar de också. Helst så att hela korsningen korkas igen och det blir direkt livsfarligt för mig att försöka cykla igenom. Det enda jag kan göra är att vänta ut dem. Jag ser ju mig själv som en ganska ansvarsfull mor, och vill helst inte riskera livet på min bebis innan ungen ens har hunnit bli född. Därför viftar jag lite att de ska köra och sluta att blockera hela korsningen. Av någon anledning brukar de då rivstarta och istället nästan köra över skolbarnen som just har börjat att gå över gatan framför deras bil.

Om jag istället kommer från (deras) höger, så brukar jag titta på dem för att se om de har sett mig. Ganska ofta pratar de dock i sin mobil, och då har de liksom inte tid att titta åt olika håll samtidigt. Men ibland ser de mig och saktar in lite. Då kan jag ibland luras att tro att de tänker släppa fram mig (högerregeln och allt det där, ni vet). Men precis när jag har fått upp farten så händer det ganska ofta att de helt plötsligt gasar på samtidigt. Och då upptäcker jag att de inte alls såg mig, utan i själva verket pratade i sin mobil (och följdaktligen var drabbade av temporär blindhet). Ibland är det snudd på att min cykel glidtacklar deras bil när jag tvärbromsar.

Då kan det somliga dagar hända att jag känner för att sticka ut framskärmen och repa deras bil. Bara lite litegrann.

(Lugn. Det här har en poäng. En litterär sådan till och med. Håll ut, bara.)

Alanya - Vägen följer hjärtat

Det här är en av mina favoriter i år - en riktigt härlig fantasybok med en cool tjej i huvudrollen! Vägen följer hjärtat är Iselin B. Alvestads (vilket namn, va? Det fattar man ju direkt att hon kan det här med fantasy.) debut, och för den blev hon tilldelad det norska förlaget Aschehougs debutantstipendium 2007.

Vägen följer hjärtat innehåller allt man kan önska sig: en cool tjej som huvudperson (inte så där värst vanligt, nej), lite lagom med nyfiken småförälskelse, en galen kung, ett gäng dvärgar, en trollkarl, slukbuskar, en otäck skog och lite allmänt rys och mys. Det är inte många sidor som är tråkiga i den här boken (kanske till och med ingen) och jag rekommenderar den VARMT! Uppföljaren Drakarna vaknar kommer redan efter sommaren, så det passar ju utmärkt att läsa den första delen i solstolen/i sitt rum med nedfällda persienner (medan solen gassar utanför. Ja, så gjorde i alla fall jag när jag var yngre, till mina stackars prövade föräldrars enorma förtret.).

Förlaget Tiden beskriver boken så här:

"Alanya växer upp i den sömniga och fredliga lilla byn Mumbyville tillsammans med sin "farbror" Pip och "faster" Munny. En dag invaderas byn av hemska ryttare som visar sig vara på jakt efter Alanya! Hon lyckas fly men farbrodern har inte samma tur utan tillfångatas av ryttarna. Tillsammans med trollkarlen Kasimir beger sig Alanya till huvudstaden för att försöka rädda sin farbror. Snart inser hon att hon inte är som andra flickor, och det som började som en uppgörelse med ondskan som lägrat landet, blir snart till en uppgörelse med hennes egen familj ... "

Ja, ni hör ju själva, det här är ju som gjort för skräcksvalkande, magpirrande sommarläsning! Men, hör ni, tycker inte ni också att den norska utgåvan är mycket finare?

Norge:

Sverige:

New Moon!!

Så gick månen upp, och i samma ögonblick vaknade jag med ett ryck ur min bebiskoma ...



Vad gör man egentligen av sitt spädbarn när både mamma och pappa vill gå på bio samtidigt?? Va? Kan inte någon vänlig själ tala om det för mig? Annars blir det väldigt jobbigt här till hösten ...

Kan ju inte vara kul för stackars lilla Pytte när mamma sitter och gråter över bioannonserna dag ut och dag in. Nä, det här hade jag nog inte riktigt tänkt igenom ...