Ett graviditetsmittat boktips

Egentligen skulle jag skriva om ungdomsböckerna som jag har läst den senaste veckan, men tyvärr så upptäckte jag just att någon idiot har tryckt på fast forward, så nu är min lunch nästan slut. Därför tänkte jag istället berätta om den lektyr som jag och min förste styrman slogs vilt om igår ikväll.

Det är inte många böcker jag har råkat utför i mitt liv som framkallar sådan frenetisk högläsning och så många lömska attacker för att slita boken ur händerna på din medmänniska. Nej, inte alls många, men detta är sannerligen en av dem. (Nu är ni allt nyfikna va?)

Boken som jag och förste styrman läste tillsammans igår var den eminenta äktenskapskrossaren Namnguiden av Solveig Norberg. Missförstå mig inte nu - det är den absolut bästa namnboken vi har hittat hittills, i kombination med almanackan behöver man inget mer. Den sträcker sig från klassiker som Anna, Greta och Karl hela vägen till Kaninen och Nöffekorven (dock ej godkända namn.).(Än.)

("Nöffekorven" är vad de flesta desperata föräldrar upptäcker att deras barn "ser ut som" när det väl har kommit ut och ska ge dem en efterlängtad vink om sitt namn.)

Problemet är bara att man måste välja. Och helst vara eniga också. Vilket kan vara liiiiite svårt när det enda förste styrman ryar om hela kvällen är: "Lucifer! Lucifer! Har du skrivit upp Lucifer än?? Det betyder faktiskt ljusbärare står det här. Skriv upp Lucifer nu!"

Nej, jag har inte skrivit upp Lucifer. Så det blir nog Nöffekorven ändå. Tror ni att man kan få det godkänt med en fet muta?

Någon som vill ha en chockrosa Disneyprinsessbok?

(Jag tänker inte ens kommentera det usla bloggandet här de senaste två månaderna. Mest är jag bara tacksam för att jag antagligen aldrig kommer att bli sjuk igen i hela mitt liv. Eller inte på 30 år i alla fall, minst. Jag lyckades nog trycka in det på två månader. Känns rätt fint faktiskt, när man tänker på det på det sättet.)

Dagen har ägnats åt lagerrensning i barnbokhandeln inför rean. Vissa saker känns sjukt skönt att bli av med (tusenmiljoner illrosa Disneyprinsessböcker med precis hur långsökta historier som helst som ingen vill ha. Jag förstår dem.), andra är liite jobbigare att släppa (Bagar Bengtsson! BagarBengtsson! Don't leave me! Varför vill ingen ha Bagar Bengtsson?? Är det för att han är död?).

Jag vet att även den Stora bokhandeln snett över torget gör samma sak, och jag måste säga att det kliar något vansinnigt i fötterna efter att få springa in och se vad de har rensat ut. Det får bli en tornadoraid efter stängning ikväll tror jag ...



"Nu är Bagar Bengtsson död
han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa."

Snyft. (Tur att det finns bibliotek!!!)

Mina mammatalanger sviktar

Jag tror att jag ropade HEJ till världen en aaaning för tidigt trots allt, för den här veckan blev jag straffad med 40 graders feber för min optimism. 40 grader, shit, det har jag nog inte haft sedan jag var 10 år eller så. Det är många grader det. För att vara i en människa på en och samma gång, i alla fall.

Mest oroade jag mig för att jag av misstag skulle råka koka min egen bebis. Jag vet att jag är dålig på att laga mat, men det skulle ju verkligen vara höjden av klantighet. Det tog trots allt över 6 år att locka in det stackars barnet i magen. Känner mig som häxan i Hans och Greta just nu ungefär: "Kooooom iiiiiiin bara, liiiille väääään, så ska du få det SÅ vaaaaarmt och myyyysiiiigt! Mooeeheheheheeee ...!"

Stackars barn. Vilken start - bli offer i en saga av Bröderna Grym. Som plåster på såren efter denna hemska inledning så hade jag tänkt lova att läsa högt när Bäbis kan höra lite bättre. Men med tanke på vad jag läser just nu så kanske Bäbis ser det mer som ett hot än ett löfte om tröst. Jag blir nog ingen bra mamma ...

Nedsjunken i skräckträsket

Det finns en påtaglig risk att Bäbis kommer att födas med små huggtänder (eller åtminstone en liten söt djävulssvans). De senaste veckorna har jag nämligen funnit mig fullständigt oförmögen att kravla mig ur skräckträsket.

Det började med Fangland som jag läste med håret stående rakt upp (ganska imponerande bedrift faktiskt, med tanke på att mitt hår minst är en halvmeter långt). Första delen var visserligen klart otäckast, jag ringde hem till mina föräldrar (som jag vet har en viss vana av "monster-under-sängen-hantering") och gnydde om hur rädd jag var med jämna mellanrum. Men mamma konstaterade bara att "det var pappa med när han läste den", så ingen hjälp där med andra ord. Jag har fortfarande men av Torgus hotell, så jag tycker att vi kan sammanfatta den som en bra skräckis.

Efter detta skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle vilja läsa något nervlugnande, men o nej. Då känner man inte mig. När man är så rädd så man nästan svimmar så måste man ju självklart göra det lite värre. Tyvärr så verkade det inte finnas någon oläst skräck kvar hemma - och irriterande nog finns det inget bokbud man kan ringa när man har läst ut sin bok vid midnatt. Efter lite krafsande bland ungdomsböckerna lyckades jag i alla fall hitta Väktarens hemlighet, tredje delen i Joseph Delaneys serie Väktarens lärling. Hurra! I vanliga fall brukar jag nöja mig med att läsa första delen i ungdomsserier - jag hinner helt enkelt inte mer - men i det här fallet så känner jag mig tämligen säker på att även del 4 kommer att hitta till mitt nattduksbord.

Den största nackdelen med ungdomsböcker (ur min synvinkel då) är att de går alldeles för fort att läsa. Desperat kastade jag mig alltså nästa dag över hela Sveriges skräckdealer Helena för att se vad hon hade att rädda mig med. Jag behövde inte läsa mer än ett inlägg innan jag fick napp. Bag of Bones? Jo, den vet jag ju att hon har nämnt tidigare. Men har inte jag något defekt elände i någon bortglömd hög någonstans som heter något liknande ... Benrangel? Kan det vara samma bok?

Visst har jag det. Och visst är det det. Och fast jag måste uthärda plågan av att läsa detta mästerverk på svenska, så är jag trots allt väldigt, väldigt nöjd. Tack, Helena, I'll be back for more ...

Ny bloggmedarbetare

Nytt år, nya tag! Jag är back in business igen efter en skakig period, men nu mår jag också bättre än någonsin. Med mig i år har jag nämligen en följeslagare som vi har väntat på väääldigt länge ... Jag ber att stolt få presentera:

BÄBIS!




Bäbis har med bravur klarat den första och svåraste tiden i magen, har inte fått sin mamma att kräkas (än) samt har den goda smaken att planera sitt intåg i världen samma dag som mamma och pappa träffades (den 18:e augusti). Vi gläds åt att Bäbis uppfostran härmed verkar vara avklarad.

Med stöd av ultraljudsbilden (som endast finns att beskåda i familjens privata album) kan man också konstatera att Bäbis är väldigt söt (precis som sina föräldrar) och verkar gilla att bada.

Doktorn säger också att Bäbis kommer att bli osedvanligt intelligent, vi vet inte exakt hur han kan se detta i ett så tidigt skede, men läkare brukar ju också vara bättre på att tolka ultraljudsbilder.

Doktorn säger att Bäbis har varit inneboende i två månader och att detta automatiskt innebär att hyresvärden har rätt att slippa alla tråkiga sysslor (städa kattlådan, bära ner jullådorna i källaren, byta däck på bilen) samt får göra hur konstiga matbeställningar som helst precis vilken tid på dygnet som helst (”en Piggelinglass och en röd Festis till huvudrätt och tre Läkerol till efterrätt, tack”).

Bäbis ser fram emot att få hjälpa till med bokrecensionerna här framöver och med detta vill vi önska er en riktigt god fortsättning på det nya året!