Lilla Mys visa

Här har ni Lilla Mys visa, ifall ni skulle ha råka ha glömt något ord eller så:


Det finns folk som är rädda för vatten
och folk som är rädda för stan.
Det finns folk som är rädda om natten
och folk som är rädda om dan.
Men här ser ni en som är med om det mesta
som skrattar och slåss med polisen och festar
som härjar och hojtar i himmelens sky,
den förtrollande, argsinta, lyckliga My!

Det finns folk som har fnatt på att städa
och folk som är rädda för damm.
Det finns folk som är gröna av leda
och folk som är röda av skam.
Men här ser ni en som är med om det mesta
som skrattar och slåss med polisen och festar
som härjar och hojtar i himmelens sky,
den förtrollande, argsinta, lyckliga My!

Det finns folk som har trist hela dagen
och folk som har bråttom i ett.
Det finns folk som blir sjuka i magen
av bekymmer om vad som är rätt.
Men här ser ni en som är med om det mesta
som skrattar och slåss med polisen och festar
som härjar och hojtar i himmelens sky,
den förtrollande, argsinta, lyckliga My!

Text: Tove Jansson
Svensk text: Marita Lindqvist
Musik: Erna Tauro [Pierre Kartner]

Stora boken om Mumin

Jag hamnade i ett transliknande tillstånd av tårögd lycka i morse när min kollega kom över till barnbokhandeln med en stor hög böcker ömt tryckt i famnen. För den här, den går inte av för hackor:

Den är helt outhärdligt underbar! Fylld med homsor, mumrikar, snorkar och hattifnattar, för att inte tala om filifjonkor, knytt, mumrikar och hemuler. De väller över sidorna och sjunger skojiga sånger (som min superfavorit Lilla Mys visa), de har det otäckt i Hur gick det sen OCH Den farliga resan, de flyger runt på små moln som har kommit upp ur Trollkarlens hatt och de talar om vad de heter på olika språk (Knyttet heter "Toffle", Skruttet heter "Miffle" och Snusmumriken heter "Snufkin" på engelska. SNUFKIN! *lägger mig framstupa över skrivbordet och piper ömkligt av lycka*).

Självklart, SJÄLVKLART, ska Stora boken om Mumin få följa med mig till vad man brukar kalla ett gott och varaktigt hem idag!

Bibliotekskatten Dewey

Kattoman som jag är så har jag naturligtvis inte kunnat låta bli att läsa boken om Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron.



Boken är en sann berättelse om hur biblioteket i den lilla staden Spencer i Iowa, USA en kall morgon hittade en liten frusen kattunge i bokinkastet. Katten överlevde den kalla natten, om än med frostnupna tassar, och döptes till Dewey Readmore Books. Eftersom detta var på den gamla goda tiden, så lyckades de anställda övertala biblioteksstyrelsen att de skulle få behålla katten. Dewey kom så småningom att bli världens mest berömda bibliotekskatt, och när han dog i november 2006 (endast några dagar efter sin 19:e födelsedag) så publicerades hans dödsruna i nästan 300 tidningar världen över.



Jag tyckte att själva katthistorien var rätt mysig, om än kanske inte stoff till en hel bok. Men för att det ska bli en djupare historia så får man också följa bibliotekets, staden Spencers och Vicki Myrons liv och utveckling. På många sätt är det intressant, speciellt bibliotekets utveckling tyckte jag var rolig att följa. Vickis historia är inte lika rolig, långt ifrån, men däremot nog så modig. Hon drabbas av mycket stora motgångar i sitt liv, allt ifrån en uppslitande skilsmässa till sjukdom och dödsfall. Tyvärr har jag väldigt svårt att läsa om så mycket olycka, jag får ont i magen i veckor efteråt (I know, jag är sällsynt mesig). Men om man gillar katter och tycker att det känns intressant att läsa om en småstads utveckling och en ensam kvinnas aldrig sinande plågor (det VAR inte meningen att det skulle låta så ironiskt!), så ja, då tycker jag nog att du ska bekanta dig med Bibliotekskatten Dewey.

Om inte annat så är han ju faktiskt förfärligt söt.

Uppdatering 2 oktober: Läste just att boken redan är slut på förlaget - efter bara 1 månad! Mer om detta här.



Alla bilder kommer från http://www.spencerlibrary.com/.

Läs även andra bloggares åsikter om Bibliotekskatten Dewey

Bokbyte i Göteborg?

Svara gärna på enkäten längst upp i högerspalten. Jag är väldigt nyfiken på om det finns underlag för att anordna någon slags boklig aktivitet i Göteborg. Om ni har några kommentarer eller synpunkter, eller såklart tips och idéer, så får ni gärna dela med er i kommentarerna till det här inlägget!

Bokmässerapport (ja, jag kom inte på något roligare)

Sitter hemma och värmer händerna på den bärbara med en gosvarm katt hopkurad i knät. Igår var jag inne på Bokmässan och skuttade runt bland montrarna med stjärnor i ögonen. När jag nu jobbar i bokhandel och har tillgång till både rabatt och läsexemplar, så är inte längre bokinköpsdelen lika viktig. Det jag mest tittar efter är tre kategorier av böcker: 1) signerade böcker, 2) extremt billiga böcker eller andra superfynd, 3) lite mer udda titlar som jag inte skulle ha upptäckt annars.



Skörden i går blev inte större än att den fick plats i min för ändamålet generöst tilltagna handväska. Det blev två böcker från Stadsmissionens monter: Boken om Blanche och Marie av P O Enquist och Den stillsamme amerikanen av Graham Greene. Hos Uppsala English Bookshop var Penguinmuggarna så gott som slut - jag vägrar att ha en Tess of the Urbervilles stirrandes på mig varje morgon som en påminnelse om att jag aldrig hann med den på den engelska litteraturkursen (naturligtvis var den med på tentan, och det har jag aldrig kunnat förlåta den för). Så jag fick nöja mig med en Odd and the Frost Giants, som jag missade när den delades ut som gratisbok (eller hur det nu var. Billig var den i alla fall nu med.). I en monter som jag aldrig minns vilka som har, men som jag alltid lägger oproportionerligt mycket pengar hos (mest på fina ex libris och sådant) så köpte jag en piratgrej till mig själv och en present till min smarta bror: The Original Einstein's Energy Bar (it's relatively delicious). Hos Alfabeta myglade jag till mig världens sötaste Muminknappar som jag genast ska köpa in till barnbokhandeln.

(Av Bokhororna fick jag dessutom en högt värderad Bokhoreknapp, som min förste styrman genast kastade sig över när jag kom hem: "Den kan jag ha på min uniform! Fast vi får inte ha personliga grejer ... men det bryr jag mig inte om, jag har på mig den ändå!!". Mitt svar skulle säkerligen tända en jättestor röd lampa hos FRA, så jag struntar i att skriva ut det här. Men kontentan var i alla fall att uniformen är och förblir regementsenlig. Det är MIN knapp.)



Jag kom också hem med ett signerat exemplar av En liten stund med katten Sonny, komplett med en egen liten Sonny tecknad av Tony Cronstam på titelbladet. Lilla katten pep av förtjusning, om Lakrits (stora katten - som egentligen är hälften så stor som lilla katten) har en okänd tvilling hemma hos Helena, så har lilla katten en okänd tvilling i Sonny. Det enda hon inte gör (än) är att pinka i hörnen, annars är det så gott som identiskt.

Vid klockan fem blev det middag med Bokhororna, och även om jag nog pratade så att det hade räckt för tre middagar så hade (åtminstone) jag fantastiskt trevligt! (Stackars Bokhoror, speciellt Johanna K kan ha dragit på sig ett svårt fall av blödande öron ... ) Lite lätt starstruck vinglade jag på tåget lite senare på kvällen, men även om jag borde ha varit sprudlande glad så kände jag mig faktiskt lite vemodig. Bristen på bokhoror i min geografiska närhet blev plötsligt mer än vanligt kännbar, och jag kan inte låta bli att önska att jag kände en och annan bokhorehangaround lite närmare Göteborg. Tänk er bara; bokcirklar, bokbyten och gud vet vad mycket annat kul bokligt man kunde hitta på! Som tur var så är Bokhororna mycket kloka (som om ni inte visste det), och de har försett mig med flera fina förslag på hur jag ska kunna råda bot på min sociala bokaktivitetsbrist. Jag lovar alltså att återkomma i den här frågan!

Allt som allt så har det varit en alldeles strålande helg - komplett med lässöndag och skräckfilm med förste styrman i soffhörnet. Och den dagen jag skriver ett kort inlägg (som det här skulle bli) verkar även vara dagen som grisarna börjar flyga.

Fredag: Favorit i repris #3

I morgon blir det Bokmässa för mig och ca 40 000 andra ömfotade, lyckliga boknördar. Det blir Bokhoror IRL, Penguinmuggar (hörde jag 3 för 2?), en vilt signerande Björn Hellberg (som Calliope redan har kunnat pricka av på sin lista) och maaaaassoooooor av böcker! Det känns alldeles strålande, om jag får säga det själv. Men idag är det fortfarande fredag, och på fredagar latar vi oss. Så ni får helt enkelt hålla till godo; här kommer ytterligare en favorit i repris:



Tis 2 jan 2007 14:41:

" (...) Över julen har jag bland annat läst Drömmaren och sorgen av Eva-Maria Liffner. Den ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom den handlar om Tjolöholms slott på västkusten strax utanför Kungsbacka. Eftersom jag är uppvuxen i Kungsbacka så har jag firat en och annan midsommar där - för att inte tala om alla bad, julmarknader och brännbollsmatcher med klassen (och ca 14 000 grillade korvar ... det var nog någonstans där som jag till sist fick nog och började tugga på en buske istället. Så egentligen ska jag nog tacka Tjolöholm för min första stapplande vegetarianism också.).

Citat ur förlagets presentation:
"År 1897 får arkitekten Lars Israel Wahlman i uppdrag av familjen Dickson att rita ett elisabetanskt slott vid halländska kusten. Wahlman reser till Skottland för att få idéer och hans upplevelser ger en försmak av de besynnerligheter som ska kanta hans arbete med Dicksons Tjolöholm – en storslagen byggnad där luften är tung av girighet, kärlek och plötslig död."

Om boken sägs det också att den är ett sagospel, en midsommardröm, och där håller jag fullständigt med. Det är sannerligen en drömväv av mystiska händelser som Liffner har skapat, och jag bara älskar det! Men så har jag ju alltid älskat Tjolöholm också, kan knappt bärga mig tills jag får åka dit igen nu när jag har läst boken. Den här gången ska jag titta närmare på skogsfigurerna i hallen, och se efter om Puck sitter kvar uppe på skåpet inne i fru Dicksons rum. Har ni någon gång vägarna förbi Kungbacka, så missa för all del inte avfarten från E6:an till Fjärås strax söder om Kungsbacka. Följ skyltarna till Tjolöholm för en resa in i en annan tid. Bara grindstugan kommer att få er att smälta ihop i en liten pöl av hänförelse. Men tills dess: läs boken! Trevlig resa!

För dig som vill veta mer alldeles nu genast: Tjolöholms slott"

Konsumenttest av nallebjörnar

Tandagnissel och gråt, idag är två av mina kollegor på Bokmässan - utan mig. Jag står i barnbokhandeln med nallar upp till öronen och snyftar lite i deras ulliga pälsar. Leveranser från Bukowskis gör annars alltid min inre 5-åring helt prillig av lycka. Fast idag får de små liven verkligen visa vad de går för som tröstenallar istället. Ett slags konsumenttest skulle man kunna säga.

Som TUR är så går i alla fall Bokhororna på Bokmässa åt mig! Jag läser, njuter och hör i mitt huvud det envisa sorlet av lyckliga mässbesökare. Aahh ... På lördag ska jag äntligen få trängas med 40 000 besökare, lyckliga, lyckliga mig! (Fast jag får erkänna att jag väldigt många gånger hellre hade trängts med 20 000 besökare idag. Men jag offrar mig så gärna för barnens bästa, o ja. Någon måste ju kvalitetssäkra deras nallebjörnar för att säkerställa att de klarar sitt jobb i framtida krissituationer.)

Läslusbett x höstnyheter = sällan skådad läskoma

Bloggspiriten är sällsynt låg men läslusen har girigt bitit sig fast med sina gigantiska rovdjurständer bakom mitt öra under denna största av bokhögtider. Det väller in så mycket nya böcker som jag bara måååste läsa nuuuu att det inte blir en enda minut över till att blogga. Som alla vet så nöjer sig inte läslusen heller med nya böcker, utan den sprider sitt gift i kroppen tills man måste springa mellan biblioteket och de gamla olästa högarna i hörnen där hemma tills fötterna blöder, tröstandes de gråtande små liven som plötsligt har kommit på hur grymt försummade de är.

Resultatet blir oundvikligen en svårartad läskoma. Jag läser när jag vaknar, jag läser när jag diskar, jag läser i hissen och jag läser när jag pratar i telefon (vilket har haft den lyckosamma effekten att ingen vill ringa till mig längre) . Jag läser på lunchen, jag läser i bilen (nej, det är inte jag som kör), jag läser lite med ena ögat just nu (Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) och jag läser när jag går hem från jobbet (märk ordet går - vågar inte cykla och läsa samtidigt). Jag HAR funderat på att ta med mig en bok i en plastpåse in i duschen. (Eller så får jag helt enkelt hålla mig till att bada.) På något vis måste jag i alla fall komma på ett sätt att slita mig för att lyckas ta mig till Bokmässan i helgen.

Någon som vet om Anticimex är bra på läslöss?

Fredag: Favorit i repris #2

Efter en fullkomligt hysterisk vecka som flög förbi med ett jetmotorvrål, så var det plötsligt fredag igen! Tack och lov så har det funnits tillfällen i mitt liv då jag har haft tid att läsa, skriva och fundera. Jag tycker att vi drömmer oss tillbaka till ett sådant tillfälle, njuter av att det faktiskt är fredag och förtränger att veckan är långt ifrån slut än (ja, ni trodde väl inte att alla var lediga bara för att det var helg?) ...



20 augusti 2007, kl. 14:41:


"För ett par år sedan läste jag Never let me go, en bok av Kazuo Ishiguro som med tiden visade sig vara en av de där böckerna som vägrar att lämna mitt huvud.

(Det finns ett par böcker som bor i mitt huvud. De viskar och fnittrar och knackar på mitt medvetande när de tycker att jag har glömt bort dem. En av dem som har bott där inne allra längst är Det blåser på månen av Eric Linklater. Dina och Dorinda, Guldpuman och Silverfalken, fru Häxelin och ja, faktiskt hela Medelby står ständigt redo med små kommentarer i mitt huvud. Och varje gång jag ser upp mot månen så lägger jag märke till om det blåser där, och om det gör det så ser jag till att akta mig mycket noga för den onda vinden.)

Jag tyckte i alla fall inte att Never let me go var så där himla värst speciell när jag läste den först. Tempot är mycket lågmält och långsamt, och jag minns att jag mest undrade vad författaren egentligen ville säga och varför han envisades med att säga det så otroligt långsamt. Efter att jag hade läst boken förstod jag. Det är helt nödvändigt att den här historien berättas exakt just så här.

Redan på sidan ett hade jag gissat åt vilket håll det drog, och först kände jag mig lite besviken över detta faktum. Så här i efterhand så tror jag att det är helt meningen att man ska misstänka vad som pågår, men ändå inte veta riktigt säkert, och att det är det som ger berättelsen dess unika känsla. Det är helt enkelt inte en bok som vill ge dig en överraskning på slutet. Det är en bok som vill att du ska tänka efter, och som vill väcka frågor som du kanske aldrig har ställt dig själv tidigare. Den är otäck. Och fullständigt genial.

Mycket av magin ligger som sagt just i sättet som den är berättad på. Tonen är ytlig, nästan lite kylig, som om någonting saknades. Och detta sätt att berätta på stämmer faktiskt perfekt överens med berättelsens kärna. Fast det tog ju ett tag innan jag fattade att det kanske hängde ihop. (Och det är ju därför det är Kazuo Ishiguro - och inte jag - som har skrivit den här boken.)

Ju mindre du vet om den här boken innan du börjar läsa den desto bättre. Ämnet har tagits upp många gånger, du har säkert tänkt på det en del själv - men du kanske aldrig har följt tanken fullt ut. Om du inte har läst Never let Me Go redan så vill jag gratulera till att du har en ytterst ovanlig läsupplevelse framför dig!"

Fredag: Favorit i repris #1

"A panda walks into a café. He orders a sandwich, eats it, then draws a gun and proceeds to fire it at the other patrons.

'Why?' asks the confused, surviving waiter amidst the carnage, as the panda makes towards the exit. The panda produces a badly punctuated wildlife manual and tosses it over his shoulder.

'Well, I’m a panda,' he says at the door. 'Look it up.'

The waiter turns to the relevant entry in the manual and, sure enough, finds an explanation. 'Panda. Large black-and-white bear-like mammal, native to China. Eats, shoots and leaves.'

So punctuation really does matter, even if it is only occasionally a matter of life and death."

Det här är boken för alla som, liksom jag, är patetiskt outhärdliga språknördar. I Eats, Shoots & Leaves: The Zero Tolerance Approach to Punctuatuion av Lynne Truss får man till och med sitt eget "punctuation repair kit" (äntligen!) att beväpna sig med mot alla otäckt språkmisshandlade skyltar ute i världen. (Har inte du också alltid längtat efter att få klämma fast en stor fet dekal med texten "The Panda says NO!" ibland? Om du inte har det så är det här antagligen inte heller boken för dig.)

Eats, Shoots & Leaves avhandlar dock det engelska språket, och då framförallt dess absolut mest misshandlade tecken - apostrofen. Men den tar också upp kommatering, kolon, semikolon och annat som gör livet värt att leva. En liknande bok på svenska hade antagligen haft särskrivning som huvudtema, då boken vänder sig den typ av människor som inte kan gå förbi en skylt som det står "skum tomte" på utan att få frossbrytningar och hysteriska fnissattacker. Men som tur är så funkar ju the punctuation repair kit även på svenska skyltar.

Om du undrar hur bra koll du har på dina engelska apostrofer och kommatecken, så kan du spela the Punctuation Game här. Lycka till!

(Självklart drabbades jag just av det charmanta problemet att etikettfunktionen inte klarar av att hålla ihop en titel som innehåller kommatecken. Så härligt blodtryckshöjande.)

Om ältandet av boknyheter

Jag har gått och funderat lite på det här med att alla bloggar om samma böcker (tack, Lena, för att du troget fortsätter att sätta myror i huvudet på mig!). Jag är i allra högsta grad skyldig till att blogga om precis samma böcker som alla andra, så det tål helt klart att tänkas på en stund. Självklart ser jag ju värdet i att skriva om fler böcker som inte "alla" bokbloggare kommer att blogga om den närmaste veckan. Så varför blir det sällan så? (Här måste jag passa på att inflika att det egentligen inte är SÅ illa - jag lär mig massor av mina favoritbloggare om både författare och böcker som jag själv inte kände till tidigare.)

På ett sätt är det ju verkligen inte konstigt att det blir så här, för vi är ju alla bokälskare som blir alldeles prilliga av entusiasm över alla de nya böcker som ständigt väller över oss. Många av oss är i ungefär samma ålder och många av oss är kvinnor (men absolut inte alla). En annan gemensam nämnare som jag har lagt märke till är att det ser det ut att vara få - om någon - av de bokbloggare jag följer som har barn. (Kanske därför vi har tid att läsa så mycket och analysera det i evigheter sedan?) Många av oss (bokbloggare, bokhandelsmedhjälpare, recensenter) får också samma boknyheter hemskickade av förlagen. Och sprillans nytt och gratis har ju alltid varit svårmotståndligt.

Dessa pinfärska, blanka böcker utgör ju ofta en närmast oemotståndlig lockelse för en besatt boksjäl, och det vill ju mycket till för att man ska läsa andra böcker bara för att "inte vara som alla andra" (även om det är en nog så lovvärd anledning). Till exempel skulle jag vilja läsa Människohamn nu (ett typexempel på en bok som många av oss nog inte har betalat för), men ja, då är vi där igen - ännu en bok i raden av dem som "alla" redan har läst och bloggat om.

Men då får man trösta sig med att komma ihåg att intresset för de nya, stora titlarna också är stort hos bloggläsarna. Många vill veta vad de ska satsa sina pengar på, och alla vill veta mer om de titlar som diskuteras i tidningar och TV. Och de allra flesta är nog faktiskt intresserade av att höra mer än en persons syn på saken (det är åtminstone jag).

Jag kan dock sträcka mig så långt som att lova att jag ska försöka bli bättre på att lyfta fram mina favoriter bland de lite mer glömda och blygsamma titlarna. Det finns ju trots allt MASSOR av böcker som verkligen inte får i närheten av den publicitet som de förtjänar. Dessa små försummade krakar ska nu få en kvoterad chans att av en piratdrottning få bli höjda till ära och glans!

Men en och annan masspsykos får vi nog allt stå ut med i fortsättningen också - debatten skulle nog bli rätt så slätstruken om vi inte fortsatte att läsa och diskutera samma böcker ibland!

Jag tjuvar från Boktjuven

Ja, tanken var att jag skulle skriva lite om Boktjuven. Men eftersom Lena verkligen har en poäng med sin kommentar om att samma böcker valsar runt bland bloggarna tills de blir alldeles yra i huvudet (böckerna alltså - inte bloggarna) (eller förresten - take your pick), och Helena, Jessica och Ka - den sistnämnda hela två gånger - har lämnat sina rapporter, samt att vi redan har avhandlat en hel del här (puh, en hel liten länkorgie där ju!), så finns det verkligen inte särskilt mycket ork kvar till att snurra den stackars boken ett varv till.
Jag är rädd för att den ska bli åksjuk.

Ni har fattat - läs den, and so on.

Istället för att tycka mer så har jag bestämt mig för att citera tre på måfå utvalda ordsjok - och sedan får ni göra vad ni vill med dem. Så här kommer alltså Markus Zusak tre alldeles egna anledningar till att ni ska läsa Boktjuven:


"Åh, som molnen drumlade in och enfaldigt samlade sig på himlen.
Stora, korpulenta moln.
Mörka och trinda." (S. 87.)


"Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för dig om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär." (S. 333.)


" - EN TAVLA -
Rosa med dragspel.
(teknik: månsken på mörker)
(mått: 155 cm x instrument x tystnad)" (S. 458.)


Whi-hii, vad lätt jag gjorde det för mig där! Nästan skamligt. (Som tur var har jag knappt någon skam i kroppen.) Nu har jag inte tid att fuska med bokrecensioner mer, för nu ska jag titta på Kalenderflickorna. (De fuskar med kakor ser jag med ena ögat, så det verkar ju vara en film för mig.)

(Och ja, jag grät också på slutet.
En piratdrottning i tårar - well done, Mr. Zusak!)


Läs även andra bloggares åsikter om Boktjuven, Markus Zusak

Pirates vs. Ninjas

Aaaaaarrrrrrr!!

Idag fick jag stå i ett skyltfönster i ca 14 minuter och lyssna till en kille som berättade för en tjej om hur det skulle låta om en ninja smög sig på tio pirater och dödade dem. (Ja, "svisch, svisch" var hans originella förslag.) Ibland får jag verkligen alldeles för lite betalt.

Naturligtvis var jag (när jag väl hade lyckats få höstnyheterna att stå rakt och fint i fönstret genom att blänga extra ondskefullt på dem) tvungen att ingripa och lära de stackars vilseförda barnen ett och annat om pirater och ninjor. Det är ju - som alla vet - till exempel ett känt och vedertaget faktum att ninjor faller döda ner och blir till en liten rykande hög av trasor inom 400 meters avstånd från en pirat - de förintas helt enkelt i den omedelbara närheten av piraternas överlägsna coolhet. Detta är en av anledningarna till att pirater har en förkärlek för tubkikare - hur skulle vi annars kunna skratta åt ninjorna när de skuttar runt i sina sparkdräkter och vevar med armarna?

Ja, man kan verkligen undra vad dagens ungdomar egentligen får lära sig i skolan. Jag röstar för att vi inför Piratologi i Sveriges skolor redan idag (och ALLRA helst igår).

/Alwilda folkbildaren

En fanpires bekännelse

Jag läser DN på nätet och hittar ett av Lena Kjersén-Edmans tappra försök att förstå Twilighthysterin.

Å, Lena, Lena ... om jag bara KUNDE förklara! Här sitter jag med alla mina litteraturpoäng (och med barn- och ungdomslitteratur som mitt stora kall i livet) och flinar lyckligt över Bella och Edward och fattar ingenting. Vad gick fel, undrar du. Ja, den som det visste ...

Jag gör ett försök att förklara (kanske också för att få en ledtråd till det här mysteriet själv). Vi vet redan att det finns en hel hög med saker att inte gilla. Vi har hört dem ungefär tusen gånger och därför kastar jag mig istället rakt in i vad jag faktiskt gillar:

* Jag gillar att det handlar om vampyrer.

* Jag gillar att vampyrerna är jättestarka och har massa coola superpowers. Det vill jag också ha.

* Jag gillar att en av dessa överjordiska varelser, trots att han är omringad av supercoola combat-vampyrbrudar, faktiskt faller för en helt vanlig, klumpig och hyfsat gnällig tjej. (Detta säger till mig: släpp några av dina duktighetskomplex - du behöver inte vara bäst på precis ALLT. Du kan inte laga mat, du har inte gett ut någon bok (än) och du har ingen bollkänsla, so what. Kärleken hittar dig ändå.)

*Jag gillar att den sexuella spänningen i de första böckerna når sin höjdpunkt i att de kysser varandra. Inget mer. Och Meyer skriver in så mycket sexuell spänning i detta att man blir alldeles matt. Och man MINNS. Man minns hur det faktiskt var i den avlägsna ljusgröna ungdom då en kyss var det mest fantastiska som kunde drabba en. Och sedan går man och kysser sin man så att han nästan ramlar baklänges i tvättkorgen. Och man låter det vara bra med det och han fattar ingenting. Men han ser plötsligt väldigt glad ut. (Okej, nu kom jag ifrån ämnet lite.) Men som Döden så klokt påpekar i Boktjuven: vi vet ju alla hur det slutar. Det är inte målet man är ute efter i Twilight - det är den svindlande resan dit.

*Jag gillar att Bella faktiskt blir helt AWESOME i slutet. Och typ kan bryta Edward på mitten bara hon råkar hosta lite för hårt åt hans håll (inte för att någonsin kommer att behöva hosta mer - men ändå). För det är vad jag har väntat på i hela serien. För det är vad jag skulle vilja ha - obegränsade möjligheter. Kunna läsa alla kurser på universitetet som jag skulle kunna önska mig (och några till), ha tid att skriva hundra böcker, resa över hela världen och ändå ha tid att slå min man i armbrytning varje dag. Om Bella inte hade blivit världens coolaste vampyr, om Meyer inte hade gjort henne till det - DÅ hade jag personligen slitit varenda bok i serien i småbitar och sedan grillat marshmallows över resterna.

* Och jag gillar Edwards boksmak.

" 'I'm glad Charlie has decided to let you out - you're sadly in need of a visit to the bookstore. I can't believe you're reading Wuthering Heights again. Don't you know it by heart yet?'

'Not all of us have photographic memories,' I said curtly.

'Photographic memory or not, I don't understand why you like it. The characters are ghastly people who ruin each others' life. I don't know how Heatcliff and Cathy ended up being ranked with couples like Romeo and Juliet or Elizabeth Bennet and Mr. Darcy. It isn't a love story, it's a hate story.' "

Cathy och Heatcliff är faktiskt helt förfärliga.

Men sist av allt skulle jag vilja påpeka - man MÅSTE inte gilla alla böcker. Jag avskyr massor av böcker som folk verkar tycka förfärligt mycket om. Som Svindlande höjder och Skumtimmen till exempel. Och det ser jag som min fulla rätt. Båda dessa böcker är stora succéer som jag med varm hand lämnar att älskas av andra. Själv är jag upptagen med mitt nästa svindlande läsäventyr.

Det överskattade Slutet

I Boktjuven (av Markus Zusak) läser jag något som jag går och vrider och vänder på i flera dagar:

VIKTIG INFORMATION: Döden är vår berättare.

"Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället alla de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig.
Det finns många saker att tänka på.
Det finns mycket berättelse."

Döden har alltså precis avslöjat avgörande händelser samt slutet på boken - ungefär mitt i boken. Och jag tänker: Genialt! (Med stort G.) Detta är boken jag har drömt om!

Jag inser plötsligt att jag ALDRIG läser för slutet. Pinsamt ofta smygkikar jag faktiskt på slutet redan efter ett par kapitel. Jag är inte mycket för spänning helt enkelt. Jag vill ha min läsning skräckfylld, underbar eller fascinerande - men inte spännande (jag har tillräckligt med spänning som det är, tack). Antagligen grundar sig även mitt ointresse för deckare i detta. Ni tror mig nog inte när jag säger att jag aldrig har ångrat att jag har tittat på ett slut. Därför fortsätter jag att göra det hela tiden.

En hemlighet: en god bok håller alldeles förträffligt för en liten smygkik på slutet. En dålig bok ... tja, fråga inte mig. Jag tar mig sällan igenom dåliga böcker. Inget slut i världen är värd en tråkig bok.

Jag läser för att kliva in i en annan värld; för att förtjusas av dialog, för att svepas med av stämningar, för att få nya tankar.

Ett exempel: Nalle Puh. Den ganska menlösa historien om en hög med pinnar som skyfflas runt når oanader höjder genom att bara vara. Slutet? Who gives a donkey's ass?

" 'Hallo, Eeyore," said Christopher Robin, as he opened the door and came out. 'How are you?"
'It's snowing still," said Eeyore gloomily.
'So it is.'
'And freezing.'
'Is it?'
'Yes,' said Eeyore. 'However,' he said, brightening up a little, ' we haven't had an earthquake lately.'
'What's the matter, Eeyore?'
'Nothing, Christopher Robin. Nothing important. I suppose you haven't seen a house or what-not anywhere about?'
'What sort of a house?'
'Just a house.'
'Who lives there?'
'I do. At least I thought I did. But I suppose I don't. After all, we can't all have houses.'
'But Eeyore, I didn't know - I always thought - '
'I don't know how it is, Christopher Robin, but what with all this snow and one thing and another, not to mention icicles and such-like, it isn't so Hot in my field about three o'clock in the morning as some people think it is. It isn't Close, if you know what I mean - not so as to be uncomfortable. It isn't Stuffy. In fact, Christopher Robin' he went on in a loud whisper, 'quite-between-ourselves-and-don't-tell-anybody, it's Cold.' "

Jag läser, jag förtjusas - och historien förtas inte ett dugg för att jag vet att Ior får sitt hus tillbaka till slut. Sådana böcker gillar jag. Fel - inte gillar. Älskar!

Och på något sätt känns det lite lustigt att jag inte kunde reda ut detta i huvudet förrän Döden talade om det för mig. Istället har jag gått runt och undrat vad det är för fel på mig. Men nu vet jag: jag är helt enkelt för fascinerad av Livet för att bry mig nämnvärt om Slutet.


(Ja, ja - det låter i alla fall bättre än Slutsmygläsare.)